Sjöröveri
- Pirat omdirigerar hit. Se pirat (olika betydelser) för andra betydelser av ordet.
- Pirater omdirigerar hit. För spelet, se Pirater (spel).
Sjöröveri är överfall på främst handelsfartyg i syfte att plundra dem. Den som bedriver sjöröveri kallas pirat, eller sjörövare. Pirater har funnits så länge människor har färdats på haven. Kapare, var till skillnad från piraterna sanktionerade med kaparbrev, utfärdade av en regering, vilket tillät dem att i krigstid attackera fientliga skepp. Kaparverksamhet är sedan 1856 förbjuden enligt internationell rätt.
Ordet pirat kommer av det latinska ordet pirata, som härstammar från det grekiska ordet piera som betyder: "försöka", "angripa" från roten preil, som betyder "fara". En av de äldsta definitionerna av ordet pirat, pirate, som förekommer i engelska lexikon fastslår att ordet är identiskt med "ett slags skepp".[1] Ordet har också fått moderna betydelser i det att det även exempelvis kan åsyfta personer som illegalt kopierar och distribuerar mjukvara.
Sjöröveriets historia
Från sjöröveriets begynnelse
Antikens europeiska storkulturer växte fram runt Medelhavet på grund av handelsvägarna. Fenicierna grundade den första handelsstormakten i Medelhavet; baserad på kolonisering, utforskning och handel i regionen. Feniciska fartyg tog sig ut ur Medelhavet genom Gibraltar sund och besökte till och med England (de kan även ha rest ännu längre norrut också och söderut längs Afrikas kust). Feniciernas oskyddade handel blev genast föremål för sjörövare; landsstråtrövare gick helt enkelt till sjöss, eftersom det var långt enklare och lönsammare att tillförskansa sig rikedomar längs de rika handelsvägarna till havs. Piratexpeditioner utgick från Grekland och sjörövarna hade en god bas i Kilikien.[2]
Det gryende romerska riket hade våldsamma problem med sjöröveri. Romarna hade ingen stående flotta för patrullering och skydd av kusterna, så piraterna tog sig stora friheter. De plundrade till och med fartyg utanför imperiets huvudstad Rom. En vanlig berättelse från antiken är hur Julius Caesar i sin ungdom togs fången av ett gäng pirater och utlämnade honom först efter att han erlagt lösesumma. År 69-66 f.kr. utrustade Pompejus en expedition till Kilikien och gjorde slut på sjöröveriet som plågat Medelhavet i århundraden.[3]
Sjöröveriet på Medelhavet tilltog allteftersom det romerska riket förföll, men i århundraden efter dess fall, låg sjöröveriet också på ett minimum. Detta eftersom handeln på Medelhavet inte längre var stor och omfattande och det helt enkelt inte fanns någon marknad för sjöröveri.
Medeltida sjöröveri förekom i de europeiska farvattnen, och de skandinaviska vikingarna kan nämnas i sammanhanget. I den nordtyska handelsalliansen Hansans fotspår följde också rikligt sjöröveri på Östersjön. De mest kända sjörövarna från denna tid var vitalianerna, ledda av Störtebecker, och som fick hansestäderna att utrusta en expedition för att fånga honom.[4]
Barbareskpiraterna
När Grenada föll år 1492 och hela Spanien stod återervörat, flydde morerna till Nordafrikas kuster och bildade sig där egna stater. De var törstiga efter hämnd på Spanien och åtog sig snart att bedriva sjöröveri i Medelhavet för att hämnas på Spanien och bygga sig nya rikedomar. Barbareskstaterna i Nordafrika blev beryktade, och många europeiska länder tvingades betala skatt för att korsarerna från Nordafrika skulle lämna deras fartyg ifred (även Sverige betalade sådan skatt).[5]
De europeiska makterna sände ut ett antal expeditioner för att stävja korsarerna, men inte förrän 1830 lyckades man undanröja hotet när Frankrike anföll och ockuperade Alger en gång för alla.[6] Även européerna bedrev sjöröveri i medelhavet. Främst var det johanniterriddarna på Rhodos och Malta som störde turkisk trafik på havet. År 1565 hade turkarna fått nog av sjöröveriet och utrustade en armé för att belägra och inta Malta, men kriget misslyckades och Malta fortsatte vara fritt fram till 1798 när Napoleon erövrade ön.
Sjöröveriets guldålder
Sjöröveriets klassiska era inträffade under den europeiska imperialismens tid. Spanien och Portugal var de första länderna att grunda enorma kolonialvälden på andra sidan haven, främst i Amerika. I Amerika fann spanjorerna enorma rikedomar; bland annat genom att fördärva de stora indiankulturerna, grunda guldgruvor och stora plantager. De spanska städerna i Nya Världen växte kraftigt i rikedom under 1500-talet och de rikedomar som transporterades hem till Spanien över havet, blev lätta byten för sjörövare från främst England, Frankrike och Holland.
Det var ett blodigt, inofficiellt krig till sjöss som utseplade sig. Spanjorerna konvojerade sina guldskepp mellan Spanien och Nya Världen, men sjörövarna blev allteftersom djärvare och satte själva ihop stora flottor för att attackera guldtransporterna och till och med göra räder mot de spanska städerna på öarna i karibien och längs kusterna på det amerikanska fastlandet. Piratkriget pågick i Amerika fram till 1720-talet. Vid den tiden började kolonialmakternas militära styrka i Amerika växa; sjöfarten kunde säkras av egna reguljära militära eskadrar och det fanns inte längre någon anledning att utrusta sjörövare med kaparbrev, exempelvis. De reguljära militära styrkorna jagade slutligen bort sjörövarna från de amerikanska farvattnen.
De tidiga sjörövarna i karibien anföll den spanska silverflotta som transporterade spanjorernas enorma byte tillbaka till Europa, och sjörövarna gjorde det som ett led i kriget mor den spanska övermakten i Europa. En av anledningarna till Spaniens krigsförklaring mot England och den spanska armadan 1588 var att en gång för alla göra slut på de engelska piraternas plundringar, så det fanns storpolitiska intressen bakom sjöröveriet. Spanjorerna såg alla utlänningar i karibien som olagliga besökare och om utlänningar påträffades, blev de helt enkelt fängslade. Detta avskräckte dock inte, England fyllde sina skattkistor med plundrat spanskt guld, holländarna var inbegripna i frihetskrig mot Spanien och förde kriget även i Nya Världen och Frankrikers hugenotter letade efter nya länder att kolonisera efter de blodiga hugenottkrigen.
Bland karibiens djärva tidiga sjörövare kan nämnas Francis Drake som år 1586 plundrade Hispaniolas (nuv. Dominikanska republiken) huvudstad och gjorde det spanska väldet allvarlig skada i karibien i stort också[7] , Och holländaren Piet Heyn som plundrade utanför Kubas kust.
Buckanjärerna
Buckanjärerna kom från Hispaniola (den ö som idag utgörs av Haiti och Dominikanska republiken), där sjörövarna tidigt fick fäste och grundade egna små samhällen. Ordet Buckanjär kommer från fransmännen på Haiti sätt att röka fisk som kallades för Boucan. Ursprungligen utgjorde buckanjärerna endast en samling jägare på Hispaniola men benämningen fick vidare betydelse när de också började färdas längs kusterna och lägga sig till med att plundra spanska fartyg och båtar. I världshistorien talas det om buckanjärer som benämning på de pirater som kryssade i karibien under sjöröveriets guldålder. Man kan också höra talas om flibustiärer på svenska, ett ord som också betecknar buckanjärerna.[8][9]
1600-talets buckanjärer var kända för det demokratiska arrangemang under vilket de stred och levde, och det fanns klara regler. Alla som deltog i strid, gjorde det av egen fri vilja, och om någon blev skadad, skulle han kompenseras. Man valde sina ledare, vilket gjorde att det alltid var de dugligaste och populära männen som fungerade som kaptener. Rovet skulle vidare delas upp rättvist efter nogsamt uppgjorda planer och regleringar. Brott mot reglerna kunde bestraffas hårt; straffet för stöld av en kamrat kunde bli att man fick öronen avskurna eller helt enkelt maronering (Den skyldige sattes iland på en öde ö och fick klara sig bäst han kunde det var oftast en klippa i havet eller en sandig ö med knapt ingen mat .).[10]
Det var med dessa buckanjärer som några av historiens mest kända piratexpeditioner utgick. Den blodtörstige kapten l'Ollonais, ledde bland annat plundringarna av städerna Maracaibo och Gibraltar och var så känd för sin enorma grymhet att till och med hans eget folk övergav honom, slutligen, och han strandsattes, infångades av indianer och dog i deras våld. Den störste av karibiens pirater var dock Henry Morgan. Denne ledde framgångsrika expeditioner till Sydamerikas nordkust. 1671 samlade han karibiens största piratflotta; 37 fartyg med 1800 stridande pirater ombord[11], och seglade mot Panama. Piraterna intog Porto Bello vid kusten och marscherade inåt land varvid man utkämpade ett regelrätt fältslag mot de spanska trupperna som skyddade Panama. Staden intogs och plundrades. Henry Morgan drog sig sedermera tillbaka som en rik man och levde ut sina dagar på Jamaica han adlades och blev guvernör .Referensfel: Avslutande </ref> saknas för <ref>-tagg, och kapten Svartskägg, som talande nog föll i strid mot reguljära militärer som jagade ner honom år 1718. Svartskäggs omtalade grymhet var dock mest en fråga om ryktesspridning och rent ut sagt god marknadsföring från hans egen sida.[12]
Stora nordiska kriget
Under det stora nordiska kriget ägnade sig även svenskarna åt ren kaparverksamhet. Medan det att Karl XII höll till i Bender, var förhållandena i hemlandet svåra och man kämpade mot en övermakt av allierade. Lars Gathenhielm (Lasse i gatan) utrustade en eskader i Göteborg som mellan 1710 och 1718 bedrev ett framgångsrikt kaparkrig mot Danmark i Nordsjön och dansk/norska farvatten.
Napoleonkrigen
Sjöröveriet i Atlanten och längs Amerikas kuster avtog allteftersom. Under napoleonkrigen i början av 1800-talet uppblomstrade kapningarna i Västindien ånyo och bland annat den svenska koloniön Saint-Barthélemy blev som neutral hamn en viktig sjörövarbas. Britterna övertog dock sedermera ön för att stävja sjöröveriet som utgick därifrån.
Sjöröveri i modern tid
Sjöröveriet har inte försvunnit från Jordens yta trots att det är i internationell lag förbjudet sedan mitten av 1800-talet. Under hela 1900-talet infekterades speciellt Persiska viken, sydostasiatiska och östafrikanska farvatten av pirater.[13] De moderna piraterna ger sig på handelsfartyg, men även nöjesbåtar, och har på senare tid engagerat stora flottstyrkor exempelvis vid Somalias kuster där pirater som opererar i småbåtar och beväpnar sig med handeldvapen har orsakat frakttrafiken i området stor skada och dessutom har uppnått stora rubriker i världspressen. Andra tillhåll för pirater i våra dagar är Nigeria och Indonesien.
Utdrag från pirathistorien
Kvinnliga pirater
.jpg?lang=sv)
Det har genom hela historien funnits kvinnliga sjörövare också, och följande är några exempel.
De romerska krigen mot Illyrien (220-talet f.kr.) före det andra puniska kriget, utkämpades mot en piratdrottning som regerade Illyrien och sände ut sjörövarexpeditioner som allvarligt skadade romersk sjöfart.
Gotiska prinsessan Alfhilda ska ha ägnat sig åt sjöröveri på Östersjön. Lady Killigrew ska 1582 ha kapat ett tysk fartyg vid Falmouth. Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa finansierade en egen privat flotta för att bedriva kapning. Detta var då ett sätt att dryga ut hushållskassan då man bordade och plundrade utländska fartyg.
Fru Ching ledde på 1800-talet en piratflotta, omfattande inte mindre än 500 skepp, i kinesiska farvatten.
Inte kaptener, men besättningsmän var Mary Read och Anne Bonny och utklädda till män på Jack Rackhams (Alias Calico Jack) skepp. Skeppet blev taget av britterna 1720. När besättningen infångades undslapp de två kvinnorna dödsstraff eftersom de var gravida. "Om du hade slagits som en man hade du sluppit dö som en hund" lär Anne Bonney ha sagt till sin man som fördes till hängning.[14]
Piratflaggan
Huvudartikel: Jolly Roger
Piratflaggan var kanske den mest berömda sjörövarsymbolen. Sjörövarna under 1600- och 1700-talen designade sina egna flaggor och kändes igen på dem. Piraterna använde sin flagga som signalflagga i syfte att sätta skräck i sina offer och samtidigt identifiera piratkaptenen. Varifrån namner Jolly Roger kom, har historikerna en rad teorier om; varav den mest troliga är att basfärgen i flaggan ursprungligen var röd (från franskans jolie rouge - vackert röd). En annan teori är att flaggan ska vara uppnämnd efter den sicilianske kungen Roger II som levde under korstågstiden.
Piraten Edward England flög den klassiska flaggan med en dödsskalle med två benkotor under mot svart bakgrund och det är den som förknippas med Jolly Roger-designen rent allmänt. Trots det, hade alla piratkaptener varierande flaggor och de var viktiga statussymboler. Vanliga symboler på flaggorna var djävlar, benknotor, svärd och skelett. Timglaset var också en vanligt förekommande symbol som markerade det faktum att fiendernas timma var slagen.[15]
Som exempel på andra varianter kan nämnas Edward Teach, Svartskäggs flagga som hade en svart bakgrund med djävulens skelett som med en pil hackade på ett blödande hjärta. Kapten John Rackhams flagga hade en dödskalle och två svärd mot en svart bakgrund. När ett piratfartyg hissade en helt blodröd vimpel i masten och gick till anfall betydde det att de inte tog några fångar och inte väntade sig någon nåd heller. Vimpeln bådade alltid strid in i döden.
-
1700-talspiraten Calico Jacks flagga. -
Piratflagga i bruk.
Några berömda pirater och kapare
(i kronologisk ordning)
- Klaus Störtebecker, pirat i Nordsjön runt år 1400.
- Sir Francis Drake, engelsk sjöhjälte som deltog i krigen mot Spanien på 1500-talet.
- John Hawkins, engelsk slavhandlare och pirat, Atlanten och Sydamerika, 1500-talet.
- Murat Rais d.ä., barbareskpirat i Medelhavet, 1500-talet.
- Piet Heyn, holländsk kapare i karibien, tidigt 1600-tal.
- François l'Ollonais, fransk pirat i karibien i mitten av 1600-talet.
- Henry Morgan, engelsman som plundrade Panama 1671.
- Svartskägg (Edward Teach), engelsman med bas i Bahamas. stupade i strid 1718.
- William Kidd, engelsman som plundrade i amerikanska farvatten under tidigt 1700-tal.
- Bartholomew Roberts, engelsman som plundrade i amerikanska och afrikanska farvatten. Tidigt 1700-tal.
- Calico Jack (John Rackham), engelsk sjörövare som hade Mary Read och Anne Bonny ombord. 1700-tal.
- Lars Gathenhielm, svensk kapare under stora nordiska kriget.
- Robert Surcouf, fransk kapare i Ostindien under napoleonkrigen.
- Jean Lafitte, amerikansk sjöhjälte som deltog i 1812 års krig.
Referenser
Se även
Litteratur
- Exquemelin, A.O: The Buccaneers of America. (Amsterdam 1678), Dover, N.Y. 2000.
- Captain Charles Johnson: A General History of the Pyrates. (Rivington, London 1724), Dover, N.Y. 1999.
- Lindblom, Per: Pirater – andra ideal än rom, krut och guld? Anarkistisk Tidskrift nr. 9/1993, s.39-53.
- Vallar, Cindy: Notorious Pirate Havens. 2002.
- Rediker, Markus: Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet. Karneval förlag 2007.
- Hermansson, Robert, Havens stråtrövare, Prisma, 1999
- Hornborg, Eirik, Sjörövare, Holger Schildts Förlag, 1927
Noter
- ^ A Dictionary of the first, or Oldest Words in the English Language: from the Semi - Saxon period of A.D. 1250 to 1300. consisting of An Alphabethical Inventory of Every Word Found in the Printed English Literature of the 13th Century, 1863
- ^ Havens stråtrövare, Robert Hermansson, Prisma, 1999, sidor 12-15
- ^ Hermansson, sidor 16-20
- ^ Hermansson, sidor 31-34
- ^ Hornborg, Eirik, Sjörövare, 1927, sidor 104-10. Sverige sände sin första parlamentär till Alger 1729 och betalade därefter under hela 1700-talet och ända in på 1800-talet tribut till Dejen i Alger. Det betydde också att den svenska medelhavshandeln blomstrade kraftigt efter stora nordiska kriget, så förhållandet med att betala tribut gick båda vägarna.
- ^ Hornborg, sid 22-154
- ^ Hornborg, sidor 159-163
- ^ Hornborg, sid 165
- ^ Exquemelin; The Buccaneers of America
- ^ Hermansson, sidor 96-97
- ^ Hornborg, sid 182; siffrorna är från Exquemelin som personligen var med på Morgans expedition.
- ^ Världens historia, nr 16, 2009, sidor 14-19
- ^ Hermansson, sidor 176-94
- ^ A General History of the Pyrates, Charles Johnson, 1724, sidor 166-73
- ^ Världens Historia, nr 16, 2009, sid 16
Externa länkar
- A General History of the Pyrates
- Weekly Piracy Report ICC Commercial Crime Services
Wikimedia Commons har media som rör Sjöröveri.