Kommunikationsradio
En radiotelefon eller kommunikationsradio, komradio, är en radioapparat som är både sändare och mottagare, en så kallad tranceiver. Kommunikationsradio används i många sammanhang, till exempel inom flygtrafik, sjöfart och räddningstjänst samt av radioamatörer, jägare, industrin, polisen med flera. En bärbar kommunikationsradio kallas ofta walkie-talkie. Mobiltelefoner räknas i allmänhet inte som radiotelefoner, då samtal direkt mellan telefonerna inte är möjliga.
Användning
Kommunikationsradio kan användas i huvudsak på två sätt:
- direktkommunikation mellan två eller flera stationer utan kontakt med någon basstation – detta ger en relativt kort räckvidd men har fördelen att vara oberoende av infrastruktur
- med basstation, även kallat repeater eller relästation – räckvidden blir längre men man måste befinna sig inom basstationens täckningsområde.
Kommunikationen i kommunikationsradio skickas i de flesta system i klarspråk, så att var och en inom hörbarhetsområdet med samma kanal kopplad (liksom personer i närheten) kan höra samtalet.
Det är i allmänhet förbjudet att berätta eller utnyttja det man hört, om det inte var riktat till en själv eller till allmänheten.[1]
Kanaler
En radiotelefon är konstruerad för att kunna användas med ett visst frekvensband, som i sin tur är uppdelat i kanaler med var sin frekvens. Då man talar i telefonen hör de som ställt in sin telefon på samma kanal. Det finns telefoner som klarar kanaler på mer än ett frekvensband, men dessa är ovanliga. En del telefoner kan turvis lyssna på två eller flera kanaler och automatiskt byta till den kanal där det för tillfället finns trafik.
Det är inte alltid som alla telefoner för ett visst frekvensband har tillgång till alla kanalerna i bandet. Man bör då välja en kanal som alla man vill tala med har tillgång till. En grupp som samarbetar med hjälp av kommunikationsradio använder ofta en viss kanal, men då två olika grupper inom hörbarhetsområdet råkat välja samma kanal kan man vara tvungen att byta. I vissa frekvensband finns en allmänt använd anropskanal på vilken man kan berätta på vilken arbetskanal samtalet skall fortsätta. Man kan också privat komma överens om en anropskanal.
Då antalet kanaler för det mesta är mycket begränsat, förekommer system med så kallade subtoner: vid sidan av kanal väljer man då också subton och hör så bara dem som använder samma subton. Subtonen sänds i samband med den normala sändningen och känns igen av andra telefoner, som aktiverar högtalaren bara vid rätt subton. På så sätt hör man inte andra grupper som använder samma kanal, men fortfarande kan bara en person åt gången tala på kanalen.
Tillstånd
.jpg?lang=sv)
Frekvensbanden för kommunikationsradio får i allmänhet användas endast med typgodkänd apparatur. För vissa frekvensband måste man ha tillstånd för sändarna och eventuellt också operatörslicens, såsom för marin VHF och för frekvenser för radioamatörer.
Vanligen är frekvenserna avsedda antingen för analogt tal, digitalt tal eller dataöverföring. Vissa kanaler kan användas på flera sätt, varvid annan än den egna ger sig till känna som störningar.
En del av kommunikationsradiostandarderna är internationella. Dessa radioapparater kan användas i stora delar av världen. Det finns dock nationella variationer också i dessa fall. Till exempel har marin VHF tilläggskanaler i vissa farvatten (i Norden för fiske- och fritidsfarkoster) och PMR 446 ett extra frekvensband i Sverige. Man bör se till att inte använda sådana tilläggskanaler då man är utomlands, om man inte kontrollerat bestämmelserna.
Det finns också frekvensband som tilldelas på nationell bas och får användas bara i enstaka länder. Detta gäller till exempel jaktradio-frekvenserna.
Då frekvenser används på olika sätt i olika länder kan det finnas begränsningar i hur kanalen får användas nära gränsen. Så får till exempel vissa kanaler i finsk jaktradio inte användas nära landets landgränser[2] och vissa kanaler i svensk jaktradio inte användas vid farvatten (då samma kanaler används för sjöfart enligt internationella bestämmelser).
De flesta frekvensbanden är förbehållna specifika användningsändamål. En del kanaler är för yrkes- eller fritidsbruk i allmänhet, en del för mer specifika ändamål, såsom kanal 1 i 68 MHz-bandet i Finland för "radiotrafik i anslutning till vägservice" och kanal 3 för "radiotrafik i anslutning till frivillig räddningstjänst" (medan de flesta kanalerna i bandet är för "fritids- och arbetsförbindelser" utan närmare specifikation).
Hörbarhet
Avståndet på vilket samtal kan föras varierar beroende på bland annat terränghinder, frekvens (våglängd), antennens egenskaper och använd effekt. Vissa frekvenser är också mer utsatta för störningar än andra. De radiosystem som använder digital kodning kan i någon mån kompensera för störningar och svag signal med system för felkorrigering. I traditionell radiotrafik används bokstavering för att nyckelord skall uppfattas trots störningar.
Hörbarheten på höga frekvenser (VHF, UHF) är i allmänhet i storleksordning mellan några kilometer och några tiotal kilometer, då vågorna under normala förhållanden inte kan ta sig mer än något förbi horisonten. Lågfrekventa radiovågor (kortvåg, mellanvåg och långvåg) kan höras på mycket långt håll under goda förhållanden, givet tillräcklig sändareffekt. Också med måttlig effekt kan samtal ibland höras på mycket långt håll.
Olika typer av hinder påverkar olika frekvenser olika, varför olika typer av kommunikationsradio lämpar sig för olika behov. Dels gäller det hur bra de tränger igenom hindren (skog, byggnader), dels hur bra de tar sig förbi hindren (byggnader, terrängformationer).
Antennens längd skall vanligen (beroende bl.a. på antenntyp) helst sammanfalla med våglängden. Ofta använder man kortare antenner (typiskt en halv, en fjärdedels eller en åttondels våglängd) på bärbara radioapparater, varvid en extern antenn kan öka hörbarheten, i synnerhet då den kan monteras på ett ställe med friare sikt. Å andra sidan dämpar en lång antennledning signalen. Smuts på antennen och metallföremål i närheten kan också störa.
Högsta tillåtna sändareffekt anpassas ofta med tanke på hur frekvensbandet skall användas. Hög effekt betyder att radion stör andra samtal på längre avstånd. I vissa fall är det tillåtet att använda en riktad antenn, som koncentrerar den tillåtna effekten i riktning mot den radiostation man skall kommunicera med.
Exempel
| Namn | Frekvens | Kommentar |
|---|---|---|
| CB-radio | 27 MHz | LA-, PR 27- och CB-telefoner |
| svensk mobil komradio | 31 MHz[3] | ofta använd av jägare |
| finsk jaktradio m.m. (VHF) | 67–72 MHz | jägare, frivilliga räddningstjänsten m.fl. |
| MURS | 153 MHz | Multi-Use Radio Service (USA och Kanada) |
| svensk jaktradio samt jord- och skogsbruk |
155 MHz[3] | vissa kanaler får inte användas vid farvatten |
| Marin VHF | 156–174 MHz | endast för sjöfarten, tillstånd krävs |
| PMR 446 | 446 MHz | "privat mobil radio", i Sverige även 444 MHz |
| GMRS | 465 MHz | General Mobile Radio Service (USA och Kanada) |
| FRS | 465 MHz | Family Radio Service (USA och Kanada) |
| ATS-radio 09/Radio 4500 | svenska försvaret | |
| Virve | finska myndighetsnätverket |
Se även
Källor
- ^ Lag om radiofrekvenser och teleutrustningar 16.11.2001/1015 5 kap Särskilda bestämmelser 37 § Radiokommunikationens konfidentiella natur
- ^ RHA68 för fritidsbruk och arbetsförbindelser reserverade kanaler inom frekvensbandet 67 - 72 MHz
- ^ [a b] Post- och telestyrelsens föreskrifter om undantag från tillståndsplikt för vissa radiosändare (PTSFS 2012:3). 14 september 2012