Runsten

En runsten är en sten, monolit, försedd med runor, inhuggna av en runristare.

Runstenarnas tid och sammanhang

**Vaksalastenen**, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 200 och år 1100. Runor användes även senare i isolerade områden i Sverige och Norge, men runstenar slutade man i princip helt att resa före år 1100. Runstenarna restes i hela det nordiska kulturområdet — Sverige, Norge och Danmark och de områden som hade betydande nordiskt inflytande.

Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med den äldre runradens runor. Ofta saknar de ornamentering. Under denna period är också antalet stenar som reses i de södra runstensområdena (Danmark, Götaland och även Norge) lika stort eller större än antalet som reses i norr (framförallt Svealand).

Omkring år 1000 sker ett stort uppsving i runstensresningen. Antalet stenar som reses ökar en kort tid i söder och företeelsen sprider sig också norrut fram till år 1100. En kulmination sker i Uppland mellan 1050-1100. Därefter upphör seden att resa runstenar.

Den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Sannolikt var själva akten att resa en runsten en markering att på denna gård var man minsann kristna. I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfältet, vilket tidigare varit en viktig manifestation av makt och hemmahörighet. Det är möjligt att runstenen i en övergångsperiod tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i vigd jord.

Runstenarnas utbredning

**Järsbergsstenen** (Vr 1), en typisk tidig runsten

Runstenarna restes företrädesvis i Sverige, dessutom i Danmark och Norge och områden under danskt eller norskt inflytande, som Island, Grönland, Brittiska öarna och Irland.

Område	Antal inskrifter
Uppland	1392
Södermanland	448
Östergötland	365
Västergötland	298
Småland	183
Öland	179
Närke	37
Västmanland	36
Gästrikland	23
Hälsingland	20
Medelpad	18
Bohuslän	14
Värmland	8
Dalarna	5
Jämtland	4
Lappland	1
Gotland	399
Summa Sverige	3430

Norge	1552
Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland)	844
Brittiska öarna	100
Grönland	92
Island	39
Irland	15
Färöarna	9
Summa övriga världen	2651
Summa totalt	6081

Siffrorna tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. Dessutom är ett fåtal inskrifter kända utanför dessa områden, som Pireuslejonet i Venedig och några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul. Inte heller besläktade runinskrifter, som de gotiska runorna, finns med.

Runstenarnas budskap

Fil:Ö221.jpg

Östergötlands runinskrifter 221, med inskriften i en typisk ormslinga

De flesta svenska skriftfynd från förhistorisk tid består av runor inhuggna i stenar. De flesta runstenar är resta till minne av någon död historisk person, ofta vid kristendomens början i Sverige,därför är inskrifterna ofta av typen: X reste stenen efter Y, en av de mest förträffliga män som någonsin levat, Gud hjälpe hans ande. Z ristade.

Förutom denna standardtyp av inskrift finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - den stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.

På en berghäll vid Oklunda gård, Östra Husby sn Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt hit undan förföljare efter att han dödat en annan man, berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.

Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. Ett spjut kan till exempel ha fått en inskrift med spjutets namn eller en runa som representerar något kraftfullt. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.

Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till - främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren.

Mer avancerad ornamentik förekommer, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av de som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.

Bevarandet av runstenar

Runstenarna i Sverige började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johan Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worms, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationernas (Sveriges resp. Danmarks) påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få skydd i lag, vilket dock ofta inte hjälpte.

Många runstenar som är kända från äldre kom att användas som lättåtkomligt byggmaterial. Byggandet av kyrkor och dessas kringbyggnader brukar ofta pekas ut som huvudorsaken till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha sökts ut som led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.

Runstenar skyddas idag i lag såsom fornminnen. Vården av runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.

Runinskrifter i andra medier

Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus) och liknande. Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.

Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om inristningen gjorts på en berghäll kallas det runhäll (absolut inte hällristning).

De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.

Se även

Svensk runforskning

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Runsten.