Tupolev Tu-4

	Tupolev Tu-4
Beskrivning
Typ	Strategiskt bombflygplan
Besättning	7 – 11
Första flygning	19 maj 1947
I aktiv tjänst	1949 – 1988
Versioner	Se varianter
Ursprung	Sovjetunionen
Tillverkare	Tupolev
Antal tillverkade	847
Utvecklad från	Boeing B-29 Superfortress
Data
Längd	30,18 meter
Spännvidd	40,05 meter
Höjd	8,46 meter
Vingyta	161,7 m²
Tomvikt	35 270 kg
Max. startvikt	61 300 kg
Motor(er)	4 × Sjvetsov ASh-73
Motoreffekt	4 × 2 400 hk
Propeller	5,06 meter i diameter
Prestanda
Max. hastighet	641 km/h på 9100 meter
Räckvidd med; max. bränsle	5 400 km
Max. flyghöjd	11 200 meter
Stigförmåga	6,5 m/s
Vingbelastning	400 kg/m²
Lastförmåga
Lastförmåga	12 000 kg
Beväpning & bestyckning
Fast beväpning	10 × 23 mm NR-23 automatkanoner i 5 torn
Bomber	40 × 100 kg FAB-100 minbomber; 40 × 250 kg FAB-250 minbomber; 12 × 500 kg FAB-500 minbomber; 20 × 500 kg FAB-500 minbomber; 8 × 1 000 kg FAB-1000 minbomber; 8 × 1 500 kg FAB-1500 minbomber; 4 × 3 000 kg FAB-3000 minbomber
Robotar	2 × KS-1 Komet (Tu-4K); 2 × Sjömålsrobotar av okänd modell (Tu-4 med AI-20K)
Kärnvapen	1 × RDS-1, -3 eller -5 (Tu-4A)

Tupolev Tu-4 (NATO-rapporteringsnamn Bull) var Sovjetunionens första tunga bombflygplan med lång räckvidd. Det är en piratkopia av det amerikanska bombflygplanet Boeing B-29 Superfortress som konstruerades utan tillgång till originalritningar.

Utveckling

År 1944 började USA att genomföra strategisk bombning av mål i Japan med deras nya strategiska bombflygplan B-29. B-29:ans räckvidd och lastkapacitet imponerade på Sovjetunionens ledare Josef Stalin som begärde att B-29:or skulle levereras till Sovjetunionen under Lend-Lease-avtalet, något som USA vägrade. Sovjetunionen kom ändå över fyra flygplan som blivit skadade under bombräderna och som tvingats nödlanda i Sibirien, varav tre i flygbart skick. Trots att Sovjetunionen och USA var allierade i kampen mot Nazityskland hade Sovjetunionen en neutralitetspakt med Japan och flygplanen blev därför beslagtagna av sovjetiska staten.

På Stalins uppdrag fick Tupolev i uppgift att kopiera B-29 och leverera 20 stycken testflygplan för utvärdering inom två år. Det visade sig dock vara svårt att få fram material till flygplanen, dels för att alla delar var tillverkade efter tum-mått och inte millimeter, dels för att den sovjetiska industrin inte lyckades producera samma kvalitet som den amerikanska. På grund av detta blev Tu-4 tillverkad i 2 mm aluminiumplåt i stället för 1/16 tum, något som gjorde flygplanet cirka 10 % tyngre. Detta tillsammans med mindre effektiva motorer gjorde att Tu-4 bara fick en räckvidd på 5 400 km i stället för B-29:ans 9 000 km. Den defensiva beväpningen var å andra sidan bättre då Tu-4 fick 10 stycken 23 mm NR-23 automatkanoner i 5 torn med vardera två kanoner. NR-23 hade både längre räckvidd och mer eldkraft än 12,7 mm Browning M2 kulsprutorna på B-29.

Den första Tu-4:an premiärflög 19 maj 1947. Den visades offentligt första gången 3 augusti samma år samtidigt som de tre beslagtagna B-29:orna. Därmed rådde det inte längre något tvivel om att Sovjetunionen hade lyckats kopiera B-29 och fått den att fungera. Tu-4 fortsatte i tjänst till början på 1960-talet då de hade ersatts av Tupolev Tu-95.

Användning i folkrepubliken Kina

I februari 1953 sålde Sovjetunionen tio stycken Tu-4 till folkrepubliken Kina. I Kina användes flygplanen initialt som strategiska bombflygplan men då man började utveckla mer avancerade bombflygplan som Xian H-6 under sent 1950-tal började man experimentera med nya roller.

Det gigantiska nattjaktflygplanet Tu-4P

Kina hade under en längre period under 1950-talets andra hälft haft problem med att skjuta ner P2V Neptune spanings- och patrullflygplan från republiken Kina (numera känt som Taiwan) som flög in i Folkrepubliken Kinas luftrum. Dessa spaningsplan användes nattetid dels för att släppa antikommunistiska flygblad, fotografera och kartlägga Kinesiska försvarspositioner, dels för att släppa både spioner och deras redskap in i Folkrepubliken Kina.

De nattjaktflygplan som fanns tillgängliga för folkrepubliken Kina var sovjetiska MiG-17PF som visade sig vara för snabba för att effektivt kunna skjuta ner de republikanska P2V-planen som flög hälften så snabbt som Mig-17 under nattuppdrag. Detta gjorde att folkrepubliken Kina började experimentera med att modifiera äldre långsammare flygplan som störtbombaren Tu-2 till nattjaktflygplan bland annat genom att utrusta dem med radar. Dessa sattes in i strid under mitten av 1959 men visade sig vara för långsamma vilket gjorde att man började planera ett nytt nattjaktflygplan byggt på samma princip. Valet för det nya nattjaktflygplanet föll på Tu-4 som var lika snabb om inte något snabbare än P2V och hade tillräckligt mycket bränsle för att jaga en P2V tills den fick slut på bränsle.

Dessa Tu-4 fick 4 av 5 kanontorn bortmonterade där enbart det övre främre tornet behölls. Där det bakre övre tornet suttit monterades en Kobolt siktesradar tagen från en Harbin H-5 i en radom. Denna radar var sedan kopplad till det kvarvarande tornet och visade vart man skulle skjuta för att träffa målet. Radarn hade en räckvidd på 10 mil och skannade en 60 graders vinkel i den riktningen den var riktad åt. Den kunde rotera 360 grader i sin radom vilket verkar ha gjorts manuellt. Bombrummet gjordes om till en kommandocentral där man bland annat kontrollerade radarn.

Man byggde först ett försöksplan vilket testades på Wukongs flygbas i Shaanxi provinsen. Efter positiva tester modifierade man ytterligare tre stycken Tu-4. Dessa fick beteckningen Tu-4P. De sattes i tjänst tidigt 1960 och såg strid för första gången den 1 mars utan någon lycka. Detta följdes av ytterligare misslyckade försök att skjuta ner de republikanska P2V-planen. Trots detta ansågs planen vara en bra ide och man fortsatte använda dem. Man hoppades väl på att konstant övning skulle ge resultat.

För den ovetande kan man tro att de misslyckande nedskjutningarna berodde på designen då man försökte skjuta ner ett ganska manövrerbart medelstort flygplan med ett gigantiskt strategiskt bombflygplan beväpnad med ett kanontorn. Dock så var detta inte fallet då man inte har kurvstrider under natten då man inte ser varandra med blotta ögat, därav användningen av radar. Det som gav Tu-4P problem var att de republikanska P2V-planen var beväpnade med remsor som slängs ut i luften bakom flygplanet för att lura en radar att visa fel mål. Trots detta lyckades äntligen en Tu-4P skjuta ner en P2V den 19 juni 1963 då skytten för kanontornet fick syn på avgasflamman från en P2V man jagade vilket gav ett visuellt mål.

Tu-4 med AI-20K turbopropmotorer

1966 försökte Folkrepubliken Kina modernisera sina gamla Tu-4. Man modifierade två Tu-4 med Ivchenko AI-20K turbopropmotorer på 4 250 hästkrafter för att öka livslängden och möjligen prestanda. Dessutom monterade man bort kanontornen då dessa ansågs vara odugliga mot dåtidens jaktflygplan, samt gav möjlighet att bestycka planen med sjömålsrobotar (en under varje vinge). Trots detta modifierades inga fler plan och man tog planet ur bruk som bombflygplan.

AWACS-flygplanet KJ-1

År 1967 försökte man återanvända de modifierade flygplanen med AI-20K motorer genom att modifiera dem till AWACS-flygplan under projektnamnet KJ-1 (空警-1) vilket i princip står för flygpolis-1. Ett av de två planen, flygplan nummer 926, modifierades med ett takmonterat radarsystem typ 843. Detta kom att bli Folkrepubliken Kinas första AWACS-flygplan. Man testflög planet tills 1971 då den tunga radarutrustningen visade sig ge för stort slitage på flygplanet och projektet avbröts.

Varianter

Sovjetiska varianter

Tu-4 – Ursprunglig version. Konventionellt bombflygplan.
Tu-4A – Bombflygplan kapabelt att bära en atombomb av typen RDS-1, RDS-3 eller RDS-5.
Tu-4D – Bombflygplan ombyggda till trupptransportflygplan för fallskärmsjägare.
Tu-4K – Version med kapacitet att bära två sjömålsrobotar av typen Raduga KS-1 Komet.
Tu-4LL – Testflygplan för olika typer av motorer och propellrar. Användes bland annat för utprovning av Kuznetsov NK-12 till Tu-95.
Tu-4NM – Moderflygplan för målrobotar av typen Lavotjkin La-17.
Tu-4R – Spaningsplan med lång räckvidd.

Folkrepubliken Kinas varianter

Tu-4P – Nattjaktversion. Hade alla torn förutom det övre främre borttaget med en siktesradar där det övre bakre tornet suttit. Bombrummet modifierades till en kommandocentral. 4 stycken byggda.
Tu-4 med AI-20K turbopropmotorer– Experimentellt tungt bomb- och maritimt patrullflygplan. Kanontornen togs bort och motorerna uppgraderades till AI-20K turbopropmotorer på 4250 hk. Planet kunde bortom konventionella flygbomber ta två stycken sjömålsrobotar. Två byggda. Ett bevarat på museum.
KJ-1 – AWACS-version. Baserad på Tu-4 med AI-20K turbopropmotorer. Hade en spaningsradar monterad på taket och bombrummet borttaget. En byggd och finns bevarad på museum.