Diskussion:Johan Låstbom

Tredje förslagsrummet

@Tostarpadius:, eller någon annan. Vad betyder "i tredje förslagsrummet" när det gäller tillsättande av präster och biskopar? MVH Adville (diskussion) 7 maj 2020 kl. 01.14 (CEST)

Det är en bra fråga. Vi borde ha artiklar om präst- och biskopstillsättningar. Jag har ofta tänkt tanken att ta tag i det. När det gäller prästval betyder tredje förslagsrummet att vederbörande av domkapitlet ansågs vara mindre meriterad än två medsökande, men tillräckligt för att få plats på det tremannaförslag som församlingen kunde välja mellan. När det gäller biskopsval betyder tredje förslagsrummet att personen ifråga fått färre röster än två andra kandidater, men fler än alla övriga. Alla röstande fick i det system som gällde från 1700-talet till relationsförändringen 2000 skriva tre namn på sin valsedel. Alla röster räknades som hela, vilket betydde att en stark gruppering i ett stift kunde stänga ute representanter för andra riktningar om de enades om tre. Det var sällsynt, men tillämpades i Göteborg 1929, där Carl Block, Carl Herman Thölén och Ivar Wallerius kom på förslag med nästan precis lika många röster. På fjärde plats kom docent Gustaf Ljunggren, som hade blivit utnämnd om han hamnat på förslag. Han fick nöja sig med domprosttjänsten, till vilken han utnämndes mot församlingsmajoriteten och tekniskt sett olagligt, alltså mot lagens ordalydelse men möjligen inte mot dess anda. Jag kan inte gå in på detaljerna kring detta här. Han blev biskop i Skara några år senare. Vid den tiden var det fortfarande stiftets präster som var valmanskår. Detta ändrades på 1960-talet, då lika många lekmän fick rösträtt som representanter för församlingarna (utsedda elektorer). Samtidigt ändrades räkningen av rösterna, så att den som stod först på valsedeln fick en hel röst, nästa namn en halv och det sista en tredjedels. Regeringen (formellt Kungl. Maj:t till att börja med) var fortfarande bunden till tremannaförslaget, men kunde alltså utnämna någon som fått färre röster än någon annan, vilket gav minoriteter större inflytande. Detta skedde, så vitt jag minns, sista gången 1991, då Lars Eckerdal, som hamnade på andra förslagsrummet, blev biskop i Göteborg och Bengt Holmberg blev förbigången. Dessförinnan hade det vid samma tid skett i Visby, där Biörn Fjärstedt utnämndes från tredje förslagsrummet (TV-producenten Per Söderberg hade det första), och i Härnösand, där Karl-Johan Tyrberg utnämndes från andra förslagsrummet (Anders Wejryd fick vänta på sin första biskopsstol). I övrigt respekterades utslagen mestadels mot slutet av den period då regeringen utnämnde. Längre tillbaka var det betydligt vanligare att någon utnämndes från andra eller tredje rummet. Här på en diskussionssida kan jag skriva detta fritt ur mitt huvud, men i en artikel skulle det kräva en ordentlig källgenomgång. Rune Imberg har skrivit en bok om domprosts- och biskopsutnämningar före 1990 för den som vill fördjupa sig i ämnet. Tostarpadius (diskussion) 7 maj 2020 kl. 10.37 (CEST)

Tack så jättemycket för den utläggningen. Då förstår jag bättre. Det handlar om en artikel jag samlar fakta om och förstod inte varför en prästtillsättning gick till Sthlm och godkändes av kungen. MVH Adville (diskussion) 7 maj 2020 kl. 14.03 (CEST)

I det fall du beskriver bör det ha handlat om ett så kallat regalt pastorat. Där fastställde domkapitlet som vanligt ett tremannaförslag, men församlingen hade också möjlighet att kalla en fjärde provpredikant (före valet höll alla kandidaterna varsin provpredikan, detta gällde fram till 1989). Dessutom fick andra präster, som prästvigda lärare i läroverken eller hovpredikanter, söka extra. Kungl. Maj:t kunde sedan utnämna vem som helst av de föreslagna eller någon av de extra sökande. Det hände exempelvis att domkapitlet av formella skäl avslog att någon kallades till fjärde provpredikant, men denne sedan kunde söka extra och få pastoratet. Det fanns även konsistoriella pastorat, där den som församlingen valde av de tre föreslagna fick en fullmakt utfärdad av domkapitlet, och patronella, där det var en godsägare som tillsatte tjänsten. Detta upphörde 1922, om jag inte missminner mig. Då försvann också skillnaden mellan regala och konsistoriella pastorat. Alla fick rätt att kalla fjärde. Det fanns specialbestämmelser för vissa församlingar ännu en tid. Man införde senare också tredjegångstillsättningar, där det alltid gick till regeringen (från 1980-talet till domkapitlet med möjlighet att överklaga till regeringen). Det gjordes för att präster som inte slog an vid provpredikningar också skulle ha en möjlighet till befordran. Tostarpadius (diskussion) 8 maj 2020 kl. 19.14 (CEST)