Hoppa till innehållet

Bruce Dickinson

Från Wikipedia
Version från den 13 mars 2021 kl. 13.46 av Danolito (Diskussion | Bidrag) (Tryckfel)
 Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras.
Motivering: En lång artikel med nästan inga källor (2016-01)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Bruce Dickinson
Bruce Dickinson vid en konsert med Iron Maiden i Tyskland 1999.
FödelsenamnPaul Bruce Dickinson
Född7 augusti 1958 (66 år)
England Worksop, Nottinghamshire, England, Storbritannien
GenrerHeavy metal, hårdrock
RollMusiker, låtskrivare, pilot, författare, programvärd
InstrumentSång
År som aktiv1976 –
SkivbolagEMI, Sanctuary Records
ArtistsamarbetenIron Maiden, Samson, Tribe of Gypsies, Sack Trick
WebbplatsOfficiell webbplats
Utmärkelser
Golden Raspberry Award för sämsta specialskrivna sång (1989)[1]

Paul Bruce Dickinson, född 7 augusti 1958 i Worksop i Nottinghamshire, är en brittisk artist, mest känd som sångare i hårdrocksbandet Iron Maiden.

Bruce Dickinson blev medlem i Iron Maiden 1981, och gjorde sin albumdebut med dem på det numera ikoniska albumet The Number of the Beast 1982. Innan Iron Maiden var han sångare i hårdrocksbandet Samson där han gick under artistnamnet Bruce Bruce. Han lämnade Iron Maiden 1993 för att ägna sig åt andra intressen och sin solokarriär. Han gjorde alternativ rock med soloalbumet Balls to Picasso (1994) och bandprojektet Skunkworks (1996) innan han återgick till mer karaktäristisk hårdrock med albumen Accident of Birth (1997) och The Chemical Wedding (1998). 1999 återförenades Bruce Dickinson med Iron Maiden.

Han är även känd för sina stora variation av övriga passioner, då han tävlat på elitnivå i fäktning, varit anställd som pilot, skrivit romaner och filmmanus, gjort tv-dokumentärer, lett radioprogram i BBC, rest runt som föreläsare och engagerat sig som entreprenör i ölbryggande, flyghangarer och moderna luftskepp.[2][3][4][5][6][7][8]

Sångstil och låtskrivande

Bruce Dickinson har uppmärksammats för sin bredd som sångare, särskilt i jämförelse med de andra sångarna i Iron Maiden. På 1980-talet fick han det skämtsamma epitetet "The Human Air Raid Siren", på grund av sin operaliknande kraft och melodiösa stil. Under tidigt 1990-tal anlade han en mer rå och raspig röst för det tuffare rocksoundet på albumen No Prayer for the Dying och Fear of the Dark. I sina soloprojekt varierade han sin sångstil från teaterdramatisk till mer rå och bluesartad. Som oftast använder han det höga tonläge han blev känd för på 1980-talet. Enligt All Music Guide var Dickinson "den mest erkända och direkt igenkännbara sångaren" som slog igenom under New Wave of British Heavy Metal-eran på det tidiga 1980-talet.[9]

Dickinsons låttexter har ofta ett historiskt tema med krig och religion, men även mycket fantasy, science fiction och ockultism. Han har ofta kallat sig själv en "storyteller". Han har även skrivit samhällskritiska samtidstexter.[10][11]

Barndom och ungdom (1958-1979)

Dickinson föddes 1958 i det lilla gruvsamhället Worksop i England.[12] Hans far arbetade då som mekaniker i armén och hans mor arbetade deltid i en skoaffär. Föräldrarna var mycket unga, hon bara sexton och han bara sjutton, när de upptäckte att hon var gravid.[13] När paret gifte sig och flyttade in till storstaden Sheffield lämnades Bruce kvar i Worksop att för bo hos sina morföräldrar.[14] Han sjunger om sin farfar i sololåten Born in 58. Den första skivan han fick var singeln She Loves You av The Beatles, som hans farfar betalade för, och han gjorde i tidig ålder några första försök att lära sig spela på en akustisk gitarr som tillhörde fadern.[15]

Vid fem års ålder började han skolan i Manton Primary i Worksop, men när hans föräldrar hämtade honom till att bo hos dem i Sheffield bytte han till skolan Manor Top.[16] Makarna Dickinson hade efter en tid som mäklare i Sheffield tjänat ihop till att köpa ett större hus, där fadern sålde begagnade bilar på gården.[17]

När Bruce var tretton år och familjen fått det bra ekonomiskt ställt skickades han till privatskolan Oundle i Northamptonshire, som var ett internat för pojkar.[18] Bruce hade inget emot att skickas bort, något som han förklarar med: "Jag tog det här som en förevändning för att komma bort från dem [föräldrarna]. Jag tror det berodde på att jag egentligen aldrig hade kommit dem riktigt nära när jag var väldigt, väldigt ung."[19]

Privatskolan använde sig av systematiserad mobbing, där de yngre blev regelbundet misshandlade av både lärare och äldre elever.[20] Han har beskrivit det privata skolsystemet som "systematiserad tortyr" och att denna period gjorde honom till en outsider.[21] Med tiden assimilerades han dock i skolans hierarki och den värsta mobbingen upphörde.[22] Han fick upp ögonen för fäktning, som var skolans officiella sport, och vann skolmästerskapet. Han gick med i The Combined Cadet Force, den brittiska försvarsmaktens ungdomsorganisation, där han blev befordrad till gruppledare.[23] Med sitt militärhistoriska intresse startade han även en krigsspelsklubb ihop med en kamrat, och han gick med i skolans teaterförening där han utöver skådespelandet började regissera och skissa på eget teatermaterial.[24]

På internatet hörde han en annan elev spela Deep Purple, vilket startade hans intresse för hårdrock, och deras album In Rock blev den första lp:n han köpte. Efter Deep Purple upptäckte han Black Sabbath, Jethro Tull och Emerson, Lake & Palmer, och upptäckte även Van der Graaf Generator och Arthur Brown när dessa band blev bokade till konserter på skolan.[25]

Han ville bli trummis som Ian Paice i Deep Purple och lånade ett par bongotrummor från musiksalen för att öva. Han upptäckte att han kunde sjunga höga toner, och någon i skolkören kommenterade att han verkligen hade en bra röst.[26] På vårterminen 1976 blev han relegerad från internatskolan efter att ha deltagit i en busstreck där han urinerat i rektorns mat.[25]

Styx (1976)

Han omplacerades till gymnasieskolan King Edward VII School i Sheffield, där det i stor kontrast till privatskolan inte förekom någon systematiserad misshandel och det var blandat pojkar och flickor i klasserna. För att fortsätta sitt militära fritidsintresse gick han med i den frivilliga brittiska reservarmén Territorial Army som menig soldat.[27]

Under sommarlovet 1976 gick han med i sitt första band, då han hade hört ett par andra killar nämna att de behövde en sångare. Bandet kallade sig Paradox och repade i ett garage, där de blev imponerade av Dickinsons sång och hans förmåga att skrika som Ian Gillan. Han gjorde sitt första framträdande som rocksångare tillsammans med Paradox på den lokala ungdomsgården, där de framförde Deep Purples "Smoke on the Water". Enligt Dickinson själv var det cirka fyra personer framför scenen medan resten av publiken stod förskräckt uppbackad mot bortre väggen.[28] På hans förslag bytte Paradox namn till Styx, utan att bry sig om att det redan fanns ett etablerat amerikanskt rockband med samma namn. Han köpte en egen bra mikrofon och Styx gjorde några framträdanden på stadens pubar. Dickinson skrev ännu inga egna låtar, och bandet spelade bara covers förutom låten "Samurai" som en annan bandmedlem skrivit.[29] Bandet splittrades innan sommarlovet var slut, då de andra medlemmarna hade sommarjobb och Dickinson behövde koncentrera sig på sina slutprov i gymnasiet.[30]

Speed & Shots (1977-1979)

Efter gymnasiet flyttade Dickinson till London för att ta studera historia i tre år på universitet, då han trots sina låga slutprovsbetyg hade kommit in på Queen Mary College.[31]

Efter flytten till London slutade han som reservare i armén, och började istället ägna mer tid åt rockmusiken. Han lärde sig spela elgitarr och träffade Paul "Noddy" White som spelade flera instrument och hade ett eget PA-system och annan musikutrustning. Dickinson föreslog att de skulle bilda ett band, vilket kom att bli Speed. Dickinson har senare beskrivit deras sound som ”en blandning av Judas Priest och The Stranglers toppat med lite Hammondorgel”. Dickinson började skriva sina första egna låtar, och lyckades även få ansvaret att bli bandbokare till universitetets konserthall dit han bokade flera större rockband och fick ströjobb som roddare åt bland annat The Jam.[32]

Bandet Speed splittrades innan året var slut, då de olika medlemmarna flyttat till olika platser i London och trummisen sällan fick ledigt från sitt arbete. Dickinson hade nu fått självförtroende som sångare och läste musiktidningarna för att söka sig till nya band. För att svara på en annons i Melody Maker med rubriken "Sångare sökes för inspelningsprojekt" spelade han in sig själv a cappella på en demokassett. Han blev kallad till studion, där uppdragsgivarna var bröderna Phil och Doug Siviter som höll på att spela in den egna låten "Dracula".[33] Det blev hans första studioinspelning, och den finns bevarad och gavs senare ut på samlingsalbumet The Best of Bruce Dickinson (2002).

Bröderna Siviter kom väl överens med Dickinson och de bestämde sig för att bilda ett band ihop, som fick namnet Shots. De gjorde några konserter på Londons pubar, och Dickinson använde sitt teaterintresse för att odla sin scenimage, inspirerad av Ian Anderson i Jethro Tull.[34] Under en av pubspelningarna avbröt sig Dickinson mitt i en av låtarna och började intervjua en man i publiken, och skällde ut honom på skämt för att han inte lyssnade tillräckligt noga. Gimmicken fick sådan bra reaktion från publiken att han gjorde det till ett stående inslag i Shots pubspelningar. En musikagent berömde dem för deras "comedy heavy metal", som han beskrev det, och skrev ett kontrakt med dem. Kontraktet resulterade aldrig i något och alla skivbolag som fick höra "Dracula"-singeln refuserade den.[35]

Under Dickinsons sista termin på universitet, då han övervägde en fortsatt akademisk bana, blev han erbjuden jobbet som sångare i Samson efter att dessa sett Shots uppträda på en pub i Gravesend, Kent och imponerats av hans röst och scenpersonlighet. Han svarade att han först måste klara av sin examen i historia, vilket de var tålmodiga nog att ge honom tid till.[36]

Samson (1979-1981)

Samma dag som Dickinson tagit sin universitetsexamen infann han sig i Samsons studio för att börja repetera. Samson hade bildats 1977 och var relativt etablerade efter att ha turnerat under ett par år i Storbritannien. De hade redan spelat in sitt debutalbum Survivors, med gitarristen Paul Samson på sång, men det hade ännu inte hunnit släppas och det blev Dickinson som sjöng under albumturnén. Samson var ett heltidsengagerat band, men Dickinson insåg omedelbart att fokuset låg på att dricka alkohol och röka marijuana. Han hade provat droger tidigare i festsammanhang, men i Samson blev det en nödvändig vana.[37] "Jag upptäckte snabbt att om du inte var lite hög kunde du inte kommunicera med någon [i bandet]. Det var helt enkelt omöjligt. Så jag tänkte att jag måste röka en joint ibland, annars skulle jag aldrig kunna skriva något vettigt, och det var så det gick till. Jag var beredd att ge allt för att bli sångare i ett rockband.”[19]

När Samson inledde arbetet med en uppföljare till Survivors bidrog Dickinson med egna idéer som pusslades ihop med bandets låtskrivare. Mot sin vilja gavs han artistnamnet Bruce Bruce efter en Monty Python-sketch, på initiativ av bandets manager. Hans lönecheckar kom också att skrivas ut till namnet Bruce Bruce, vilket gav honom problem att få dem inlösta på banken.

Samson hade en stökig tillvaro med konstant festande och råkande ständigt ut för missöden och juridiska problem. Deras manager bokade uselt arrangerade turnéer och under en period var de hindrade av en domstolstvist från att kunna turnera. När de 1981 gick skilda vägar från sin struliga manager upptäckte de att deras skivbolag var bankrutt. ”Det finns inte ett fel i branschen som inte vi begick”, kommenterade Dickinson senare.[38]

Irriterad över att Samson stod still med strul och odisciplinerat festande försökte Dickinson bilda ett eget band med gitarristen Stuart Smith. De skrev några låtar ihop, men när Samsons verksamhet drog igång igen rann projektet ut i sanden. Efter sitt andra album med Samson hade Dickinson alltmer tappat intresset för deras stil. Samtidigt hade Iron Maiden problem med sin egen struliga sångare Paul Di'Anno och hade i hemlighet beslutat att han måste ersättas. Steve Harris och Dave Murray hade redan tidigare fått upp ögonen för Dickinsons röst och scenpersonlighet, som Harris ansåg passade hans musik perfekt. Steve Harris och Iron Maidens manager Rod Smallwood begav sig till Readingfestivalen i augusti 1981 för att se Samsons konsert och i hemlighet erbjuda Dickinson en audition för Iron Maiden. Dickinson accepterade erbjudandet, men ställde samtidigt motkravet att han skulle få bidra med sin egen vision och att det skulle ändra bandets stil.[39] Konserten på Readingfestivalen kom att bli Dickinsons sista med Samson. Den finns inspelad av BBC och släppt som albumet Live at Reading 81.

Iron Maiden

Bruce Dickinson 1982.

Se huvudartikeln Iron Maiden för bandets historia

1981-1993

Dickinson hade sett Iron Maiden några gånger när de spelat på samma ställen som Samson, och han var mycket imponerad av deras musik och energi. När han hörde "Prowler" för första gången fick han samma känsla som när han första gången lyssnat på Deep Purples In Rock som femtonåring, och han gillade det teatrala anslaget i musiken. Han hade till och med fantiserat om att ta Di'Annos plats, och funderat över hur han skulle kunna ta Iron Maiden i en ännu mer teatral riktning.[40]

Inför sin hemliga audition med bandet hade han blivit instruerad att lära sig fyra-fem valda låtar, men eftersom det bara fanns två utgivna album lärde han sig samtliga låtar. Han blev överraskad av hur påkostad Iron Maiden hade gjort provspelningen, med roddare, riktigt medhörningssystem och bilar.[41] Under sin audition i replokalen sjöng han Prowler, Sanctuary, Running Free, Remember Tomorrow och Murders in the Rue Morgue. De lät honom också sjunga in en demo för att pröva hans röst i studiomiljö, innan han blev erbjuden platsen som ny sångare. Han förstod omedelbart att Iron Maiden höll stenhårt på sina arbetsrutiner var oerhört mer disciplinerade och målmedvetna än det flummiga Samson. Dickinson minns: "Jag tänkte okej, då blir det nog inget mer marijuanarökande i turnébussen".[19]

Efter Dickinsons första konserter med Iron Maiden inkom ett klagobrev från en bitter engelsk lyssnare som tyckte att den nya sångaren fick musiken att låta som en luftanfallssiren, vilket ledde till att bandets manager tog fasta på smeknamnet "The Human Air Raid Siren".

Iron Maidens första album med Dickinson var The Number of the Beast som spelades in i London under fem veckor vintern 1982. Iron Maiden gillade inte hans artistnamn Bruce Bruce och han fick använda sitt riktiga namn. Allt existerande låtmaterial var uttömt på Iron Maiden (1980) och Killers (1981), vilket innebar att bandet för första gången behövde börja från noll med låtskrivandet och göra ett nytt album från grunden.[42] Med Dickinsons större sångregister kunde Iron Maiden skriva mer komplicerade låtar, vilket bandledaren Harris alltid hade eftersträvat.[43] Dickinson själv var ofrivilligt hindrad från att officiellt delta i låtskrivandet på The Number of the Beast på grund av kvardröjande kontrakt med Samson, men han närvarade ändå under skapandeprocessen.[44] Exempelvis kompade han Smith och Harris på trummor i replokalen när de arbetade fram The Prisoner.[45]

På de två efterföljande albumen Piece of Mind (1983) och Powerslave (1984) bidrog Dickinson med mycket låtskrivande, i första hand tillsammans med gitarristen Adrian Smith. Precis som han sagt redan innan sin audition tog han bandet i en mer teatral stil på scen, genom ett mer expressivt framträdande och inslag av utklädnad.

Efter den mycket omfattande Powerslave-turnén kände sig Dickinson totalt utbränd och övervägde att sluta helt med musiken.[46] Det bestämdes att bandet skulle få några månaders paus, och under denna viloperiod började Dickinson experimentera med sitt låtskrivande. Om Iron Maiden skulle fortsätta vara intressant ville han ta dem i en ny proggig riktning, och han skrev experimentellt akustiskt material med inslag av säckpipa och folkmusik i stil med Jethro Tull. Efter att hans låtförslag blivit ratade valde han att inte bidra i skapandeprocessen till Iron Maidens sjätte album, Somewhere in Time (1986), utan enbart stå för sången.[47] Inför det sjunde albumet, Seventh Son of a Seventh Son (1988), hade Dickinson fått förnyad entusiasm och bidrog åter igen till låtskrivandet.[48]

Dickinson har flygcertifikat och bär här pilotmundering
Ed Force One.

Efter turnén för Seventh Son of a Seventh Son var det sedan tidigare beslutat att bandet skulle ta ett helt års paus från 1989 till 1990. Eftersom det var deras längsta paus dittills, efter intensiv verksamhet under hela 1980-talet, uppstod rykten om att bandet skulle splittras. Detta späddes på av Bruce Dickinsons soloprojekt Tattooed Millionaire (1990). Han dementerade själv detta rykte redan innan soloalbumet kom ut.[49] Det blev sedan två album till med Dickinson i Iron Maiden, innan han 1993 tog det impulsiva beslutet att sluta i bandet.[50]

Turnén för Fear of the Dark (1992) var inbokad att fortsätta under våren och sommaren 1993, och under ledigheten mellan de två turnéhalvorna hade Dickinson börjat arbeta på den beställda uppföljaren till Tattooed Millionaire. Bandets manager Rod Smallwood, som också var hans personliga manager, hade sagt åt honom att inte göra något halvdant och inte släppa något nytt som inte höll den bästa kvalitet. Han skrev på sin nya solomusik i Los Angeles och drogs till mer alternativ rock, vilket fick honom att känna att han stod vid ett musikaliskt vägskäl som skulle kräva hans fulla uppmärksamhet.[51] Samtidigt kände han att Iron Maiden var alltför rutinmässigt och enkelspårigt för att vara tillräckligt intressant att ägna all sin tid åt. En dag såg han ett Henry Miller-citat i LA Times som löd "all growth is a leap in the dark, a spontaneuos unpremedited act without the benefit of experience", och när han läste detta bestämde han sig impulsivt för att sluta i Iron Maiden.[52] Han erbjöd sig att göra ett sista studioalbum och en sista turné med Iron Maiden, för att få till ett bra avslut, men det beslutades att den redan inbokade sommarturnén skulle bli hans avskedsturné.[46] Han gjorde sin sista konsert med Iron Maiden den 28 augusti 1993.

1999-

Efter att Bruce Dickinsons ersättare Blaze Bayley fått allt tydligare problem med rösten hade de övriga bandmedlemmarna börjat överväga en ny sångare, samtidigt som Rod Smallwood hade talat med Dickinson om en återförening. Bruce Dickinson hade under andra halvan av 90-talet fått en förnyad ambition om att återgå till att spela hårdrock på större arenor, och Smallwood ordnade ett hemligt möte mellan Dickinson och Harris i Bristol där Harris övertygades om en återförening. Dickinson och Harris var överens om att återföreningen inte skulle handla om nostalgi, utan att de skulle fortsätta göra nya ambitiösa album. Återföreningen inkluderade även Adrian Smith, som sedan 1997 ingått i Dickinsons soloband. Återföreningen annonserades i ett pressmeddelande den 10 februari 1999.[53][54][55] Bruce Dickinsons återkomst innebar ett förnyat intresse hos den bredare publiken, vilket inledde en ny storhetstid för Iron Maiden med kraftigt ökade publiksiffror och arenaturnéer under 2000-talet.[56]

Solo

Tattooed Millonaire (1990)

Under 1989 letade produktionsbolaget Zomba efter någon som kunde göra ett ledmotiv till skräckfilmen Terror på Elm Street 5 och Dickinson blev tillfrågad, vilket resulterade i låten Bring Your Daughter...To the Slaughter som han spelade in tillsammans med sin vän Janick Gers (som 1990 skulle ersätta Adrian Smith i Iron Maiden). Det följdes av fullängdsalbumet Tattooed Millionaire, som blev Dickinsons solodebut. Iron Maidens skivbolag EMI hade sedan tidigare erbjudit samtliga medlemmar i Iron Maiden varsitt solokontrakt, om de ville göra ett sidoprojekt, och tillsammans med Janick Gers kände sig Dickinson nu inspirerad att göra ett eget album. Det spelades in på kort tid och skulle återgå till en mer nerskalad rock. Den efterföljande klubbturnén gjordes också i en råare rockstil med jeans och läderjacka, i kontrast till Iron Maidens storslagna, teatrala produktioner i spandex. Låten som startade projektet utelämnades dock från albumet efter Steve Harris ansåg att den skulle sparas till Iron Maiden.[57]

Balls to Picasso (1994)

Det var under arbetet med detta album som Dickinson bestämde sig för att lämna Iron Maiden. Under arbetet med ett andra soloalbum spelade han in låtar med det engelska bandet Skin i Los Angeles, men det resulterade aldrig i något färdigt skivsläpp. Han gjorde ett nytt försök med producenten Keith Olsen, men inte heller dessa inspelningar resulterade i något skivsläpp. Några få låtar har hamnat på b-sidor och en låt, No Way Out. Continued släpptes senare på samlingsalbumet The Best of Bruce Dickinson. Istället kom Dickinson i kontakt med gitarristen Roy Z i Tribe of Gypsies och skrev helt nytt material, förutom Tears of the Dragon som hela tiden funnits med. Albumet Balls to Picasso spelades in med Tribe of Gypsies som band och hade en mer alternativ stil än hans tidigare album. Titeln var först tänkt att vara antingen "Tears of the Dragon" eller "Laughing in the Hiding Bush", men ändrades då han såg uttrycket "Balls to Picasso" i toalettklotter tillsammans med två fyrkanter. Albumet släpptes i juni 1994.

Skunkworks (1996)

När Tribe of Gypsies fokuserade på sin egen karriär satte Dickinson ihop ett nytt ungt band för Balls to Picasso-turnén, och den unge gitarristen Alex Dickson blev hans nye låtskrivarpartner. Tillsammans skrev de nästa album Skunkworks. Tanken var att Skunkworks skulle vara ett nytt band, men skivbolaget insisterade på att Dickinsons namn skulle stå med på skivomslaget. Albumet var åter igen mer alternativ rock. Dickinsons manager Rod Smallwod gillade inte att han försökte sluta vara hårdrockssångare, men Dickinson var fast besluten att göra något nytt. Han klippte till och med av sig håret inför detta album. Skunkworks splittrades i slutet av 1996, på grund av skillnader i medlemmarnas musiksmak.[58]

Accident of Birth & Chemical Wedding (1997-1998)

Efter att Skunkworks splittrats gick Dickinson åter ihop med Roy Z för att göra albumet Accident of Birth. Adrian Smith tillfrågades om han ville medverka och kom att bidra till låtskrivandet och ingå i turnébandet. Albumet blev en tydlig återgång till en mer klassisk hårdrocksstil[59], och Dickinson återgick till Iron Maidens gamle omslagsillustratör Derek Riggs som skapade den nya maskoten Edison som en motsvarighet till Iron Maidens monstermaskot Eddie. Albumet blev en succé, och Dickinson blev själv ännu mer nöjd med uppföljaren The Chemical Wedding som kom året därpå. The Chemical Wedding är ett konceptuellt album baserad på ockultism och alkemi, med stark influens av William Blakes skrifter.[60] Han spelade på mindre ställen under dessa år, bland annat på Valand i Göteborg (först bokades det ännu mindre Sticky Fingers). Scream for Me Brazil släpptes som livealbum, inspelat under Chemical Wedding-turnén.

Tyranny of Souls (2005)

Bruce Dickinsons femte soloalbum Tyranny of Souls släpptes i maj, 2005. Det skrevs och spelades in tillsammans med Roy Z, precis som de föregående soloalbumen. Mycket av albumet skrevs under Iron Maidens turné.

Nyutgåvor & samlingsboxar

2001 släpptes samlingsalbumet The Best of Bruce Dickinson, med två nyskrivna låtar och flera rariteter.

När Tyranny of Souls släpptes gjordes även en nyutgåva av alla hans äldre album, tillsammans med en bonusskiva till varje.

En DVD-box med titeln Anthology släpptes i juni 2006 och innehåller tre konserter från Dickinsons karriär, samt musikvideor, en längre intervju och fotografier från tiden i Samson.

2017 släpptes en vinylbox med titeln Soloworks.

Fäktning

Bruce Dickinson började fäktas i högstadieåldern på privatskolan i Northamptonshire, där det ingick i skolans sportaktiviteter. Han vann skolmästerskapet och höll sedan igång träningen även under sin karriär som turnerande rockstjärna i Iron Maiden under 80-talet. När han tog ett steg tillbaka från låtskrivandet inför albumet Somewhere in Time 1986 fokuserade han på fäktningen och kvalificerade sig på elitnivå i Europa. I samband med inspelningen av Seventh Son of a Seventh Son i Tyskland 1987 flyttade Dickinson tillfälligt till Bonn för att ha närhet till det västtyska träningscentret för fäktare. Han nådde sin personliga topp som fäktare i slutet av 80-talet, och på florett rankades han som högst som sjua i Storbritannien. Hans klubb representerade England vid Europacupen 1989. Han grundade även en egen firma för fäktningsutrustning under namnet Duellist. Han har även varit aktiv som expertkommentator vid fäktningstävlingar.[61]

Författare

Under Iron Maidens turné 1986-1987 författade Bruce Dickinson en satirisk komediroman, The Adventures of Lord Iffy Boatrace. Han skrev för hand på hotellpapper och underhöll turnépersonal och bandmedlemmar med den våldsamma och snuskiga berättelsen. Det dröjde till 1990 innan boken blev utgiven, då den sålde goda 30 000 exemplar vilket fick förlaget att genast beställa en uppföljare. Den andra boken om Lord Iffy Boatrace, The Missionary Position, gavs ut 1992.[62] Dickinson påbörjade en tredje bok, men kasserade den efter 60 sidor.[63]

I slutet av 1990-talet hade Bruce Dickinson börjat spåna med filmmakaren Julian Doyle, som arbetat med Monty Python och Terry Gilliam, om att göra en spelfilm om den engelske ockultisten Aleister Crowley. Crowley hade tidigare influerat Dickinsons låtskrivare på album som Piece of Mind, Seventh Son of a Seventh Son och The Chemical Wedding. Efter tio års planerande, med 800 sidor manusidéer, beslutade de sig för att själva stå som producenter för att kunna förverkliga filmen. Då budgeten inte tillät en periodfilm från Crowleys levnadstid ändrade Dickinson handlingen till att låta berättelsen utspela sig i nutid, med en återuppstånden Crowley på 2000-talet.[64] Filmen Chemical Wedding hade premiär 2008. Berättelsen gavs senare ut i en skönlitterär bokversion, med samma titel.[65]

2017 publicerades Bruce Dickinsons självbiografi What Does This Button Do? av förlaget Harper Collins. Han skrev hela boken för hand i kollegieblock.[66]

Flygning

Bruce Dickinson fick ett intresse för att lära sig flyga när bandkollegan Nicko McBrain tog pilotlicens i slutet av 80-talet.[67] Han köpte en flygsimulator till sin Macintosh Portable som han tränade med på egen hand i ett par år, innan han började ta riktiga flyglektioner i USA under sommaren 1992. Vintern 1993 fick han sin första pilotlicens för hobbyflygning med små propellerplan.[68] 2002 utbildade han sig till Boeing 737-pilot och blev erbjuden en pilottjänst hos flygbolaget Astraeus, där han var anställd som reguljär trafikpilot tills bolaget avvecklades i november 2011. Under bolagets sista år var han också anställd som Marketing Director.[69] Han arbetade regelbundet som pilot mellan Iron Maidens turnéer på 00-talet, och under skivinspelningar. Han vidareutbildade sig till att flyga Boeing 757 under 2007, för kunna flyga Iron Maidens eget turnéflygplan under 2008. Planet döptes till Ed Force One, också benämnt som Flight 666, och var en privathyrd Boeing 757 som byggdes om för att kunna bära både band, turnépersonal och all scenutrustning. Med detta egna plan kunde Iron Maiden resa till helt nya destinationer som tidigare ansetts för svåra rent logistiskt att hålla konserter på. Till Iron Maidens turné 2016 gång hade man uppdaterat till en Boeing 747, dubbelt så stor och tre gånger så tung som en 757, och Dickinson genomgick vidareutbildning i Cardiff för att bli planets huvudpilot.[70]

Bruce Dickinson sitter i styrelsen för flygbolaget Cardiff Aviation, som tillhandahåller pilotutbildning och underhållshangarer i Wales. 2019 bytte bolaget namn till Caerdav.[71] Han har också investerat i brittiska bolag som arbetar med framtagningen av moderna zeppelinare.[72]

2014 köpte Dickinson en replika av förstavärldskrigsplanet Fooker Dr.1 för att delta i flyguppvisningsgruppen The Great War Display Team.[73]

Flygning förekommer som tema i flera av Dickinsons hårdrockslåtar, som Tailgunner, Silver Wings, Kill Devil Hill, Navigate the Seas of the Sun, Coming Home, Death or Glory och Empire of the Clouds.

Föreläsare

Efter sitt konceptuella hårdrocksalbum The Chemical Wedding 1998 bjöds Bruce Dickinson in till engelska fakulteten vid University of East Anglia för att föreläsa om William Blake.[74]

Under 2010-talet var Dickinson flitigt aktiv som bokad föreläsare, både som inspirationsföreläsare vid företagskonferenser med konceptet "turning customers into fans", och som mer underhållande historieberättare med sin spokenword-föreställning "An Evening with Bruce Dickinson" som han turnerat med regelbundet sedan självbiografin kom ut 2017. I Sverige har han föreläst för företag på Svenska Mässan och Lisebergsteatern i Göteborg, och för teaterpublik på Cirkus i Stockholm, Gothia Towers i Göteborg och på Malmö Live.[75][76]

Ölbryggare

2013 tog Iron Maiden fram ett eget engelskt öl tillsammans med Robinson Brewery i Stockport.[77] [7] Receptet togs fram av Dickinson tillsammans med bryggeriets Martyn Weeks, och ölen fick namnet Trooper efter Iron Maiden-låten.[78] 2014 meddelade Dickinson att han skulle fortsätta engagera sig i ölbryggandet, och att Trooper-ölen kommit att bli en verksamhet på egna ben vid sidan av Iron Maidens verksamhet.[79]

Radio och tv

Mellan 2002 och 2010 var Bruce Dickinson programledare för Friday Rock Show på BBC Radio 6 . Under våren 2010 valde BBC att lägga ner programmet, till Dickinsons uttalade missnöje.[80] Det sista programmet i maj gjordes som en tribut till den nyligen avlidna Ronnie James Dio.[8] Inspelningarna köptes 2014 av TeamRock Radio, som sänt programmet i repris.[81]

Mellan 2003 och 2007 var Dickinson programledare för musikserien Masters of Rock på BBC Radio 2.[82]

2005 var Dickinson programledare för dokumentärserien Flying Heavy Metal på Discovery Channel, en serie i fem avsnitt.[83]

2006 var Dickinson programledare för dokumentären Inside Spontaneous Human Combustion på Sky One.[84]

I november 1990 gästspelade Dickinson som skådespelare i episod 7, säsong 2 av deckarserien The Paradise Club på BBC, där han spelade musikern Jake Skinner.[85]

Han har även varit gäst i antal dokumentärprogram, främst om flygplan men också om tåg och stridsvagnar.[86]

Citat

” When I write with Maiden, then I write only with the guys in Maiden, we don't do songs from outside people. „
” Well, yeah, sometimes I get a little too creative. „
” Well, if it's the audience is a bit lagging we kick them in the nuts until they wake up! „

Diskografi

Speed

  • Man In The Street 7" (1980)

Samson

  • Survivors (1979)
  • Head On (1980)
  • Shock Tactics (1981)
  • Live at Reading 1981 (1990)

Iron Maiden

Solo

Iron Maidens videor och DVD

Referenser

  1. ^ läs online, razzies.com , läst: 3 december 2019.[källa från Wikidata]
  2. ^ Chemical Wedding (2008) https://www.imdb.com/title/tt0974536/
  3. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 189
  4. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 305
  5. ^ Tovey, Alan (10 november 2019). ”British company backed by rock star aims to revive the age of the Zeppelin” (på brittisk engelska). The Telegraph. ISSN 0307-1235. https://www.telegraph.co.uk/business/2019/11/10/british-company-backed-rock-star-aims-revive-age-zeppelin/. Läst 10 mars 2021. 
  6. ^ https://www.bbc.com/news/newsbeat-34060669
  7. ^ [a b] https://www.theglobeandmail.com/life/food-and-wine/wine/wine-reviews/lapostolle-cuvee-alexandre-apalta-vineyard-cabernet-sauvignon-2011-chile/article28508016/
  8. ^ [a b] BBC Online 2010
  9. ^ Prato, Greg. ”Bruce Dickinson”. Allmusic.com. http://www.allmusic.com/artist/bruce-dickinson-p4086. Läst 30 januari 2007. 
  10. ^ "We write songs about death, resurrection, war, famine, plauge, but it makes everybody happy" https://bravewords.com/news/iron-maiden-s-bruce-dickinson-we-write-songs-about-death-resurrection-war-famine-plague-but-it-makes-everybody-happy
  11. ^ Bruce Dickinson hos Skavlan https://www.youtube.com/watch?v=STrOckfpOQM
  12. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 198. ISBN 1-86074-542-3.
  13. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 198. ISBN 1-86074-542-3.
  14. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 198. ISBN 1-86074-542-3.
  15. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 199-201. ISBN 1-86074-542-3.
  16. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 200-201. ISBN 1-86074-542-3.
  17. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 201. ISBN 1-86074-542-3.
  18. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 201. ISBN 1-86074-542-3.
  19. ^ [a b c] Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. ISBN 1-86074-542-3.
  20. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 37
  21. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 203. ISBN 1-86074-542-3.
  22. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 45
  23. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 31ff
  24. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 45
  25. ^ [a b] Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 206. ISBN 1-86074-542-3.
  26. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 205-206. ISBN 1-86074-542-3.
  27. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 49
  28. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 51
  29. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 53
  30. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 53-54
  31. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 54ff
  32. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 56ff
  33. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 65ff
  34. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 71
  35. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 72-74
  36. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 75
  37. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 77
  38. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 79
  39. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 94
  40. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 90
  41. ^ Wall (2005), s. 210
  42. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 216. ISBN 1-86074-542-3.
  43. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 191. ISBN 1-86074-542-3.
  44. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s 217. ISBN 1-86074-542-3.
  45. ^ Dave Everley (Ed.) (2021). ”The Number of the Beast”. Classic Rock & Metal Hammer (Future Publishing). 
  46. ^ [a b] Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. ISBN 1-86074-542-3.
  47. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 175
  48. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 264. ISBN 1-86074-542-3.
  49. ^ Bruce Dickinson i Headbanger's Ball https://www.youtube.com/watch?v=Gll-qtJZza4
  50. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. sid. 210ff
  51. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 279ff. ISBN 1-86074-542-3.
  52. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. sid. 232 
  53. ^ Wall, Mick (2004). Iron Maiden: Run to the Hills, the Authorised Biography (3rd ed.). Sanctuary Publishing. s. 315-325. ISBN 1-86074-542-3.
  54. ^ "Aftonbladet - Bruce Dickinson återförenas med Iron Maiden. Läst 5 april 2013.
  55. ^ Wall (2005) s.315
  56. ^ . http://www.hardradio.com/concerts/maidenru.html
  57. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 205ff
  58. ^ Classic Rock. No. 36. January 2002. p. 44.
  59. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 268
  60. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 269
  61. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?
  62. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 189
  63. ^ Shooman, Joe (2007). Bruce Dickinson: Flashing Metal with Iron Maiden and Flying Solo. Independent Music Press. ISBN 978-0-9552822-4-9.
  64. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 267
  65. ^ Chemical Wedding (2008) https://www.imdb.com/title/tt0974536/
  66. ^ What Does This Button Do? Interview https://www.youtube.com/watch?v=CRoUL8VNG_Y
  67. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 182
  68. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 217ff
  69. ^ Michaels 2010; Banham 2010
  70. ^ https://www.bbc.com/news/newsbeat-34060669
  71. ^ https://www.loudersound.com/news/bruce-dickinsons-aviation-company-changes-its-name-and-opens-new-facilities
  72. ^ https://www.telegraph.co.uk/business/2019/11/10/british-company-backed-rock-star-aims-revive-age-zeppelin/
  73. ^ The Great War Display Team 2014; ITV 2014.
  74. ^ Dickinson, Bruce (2017). What Does This Button Do?. s. 269
  75. ^ https://www.mynewsdesk.com/se/svenska_massan/pressreleases/framgaangsrikt-tredje-aar-foer-meg-970559
  76. ^ https://kulturbolaget.se/nyheter/2018/bruce-dickinson-till-malmo-och-goteborg-med-spoken-word-forestallning/
  77. ^ https://www.beerguild.co.uk/news/trooper-a-new-cask-and-bottled-ale-from-iron-maiden-and-robinsons-brewery/
  78. ^ Bell, Alex (12 May 2014). "Global popularity of Trooper beer leads to job creation". Manchester Evening News. Retrieved 12 October 2014.
  79. ^ "Iron Maiden's Bruce Dickinson Planning More Trooper Beers". Bravewords. 18 August 2014. Retrieved 12 October 2014.
  80. ^ Plunkett 2010
  81. ^ Lach, Stef (3 December 2014). "TeamRock Radio to air Bruce Dickinson show". Metal Hammer. Retrieved 3 December 2014.
  82. ^ "Masters of Rock: Last On". BBC Online. Retrieved 16 September 2012.
  83. ^ D'Souza, Christa (19 January 2005). "Would you let this man fly you to France?". The Daily Telegraph. Retrieved 16 September 2012.
  84. ^ "Iron Maiden Frontman To Investigate Spontaneous Human Combustion". Blabbermouth.net. 26 May 2006. Retrieved 20 November 2011.
  85. ^ "The Paradise Club with Bruce Dickinson of Iron Maiden Part 1". Retrieved 3 February 2017 – via YouTube.
  86. ^ "A maiden voyage for rock star: Iron Maiden's Bruce Dickinson flies with Buffalo Air". Northern News Services. Archived from the original on 3 June 2013. Retrieved 16 September 2012.


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

v • r
Iron Maiden
Bruce Dickinson · Dave Murray · Adrian Smith · Janick Gers · Steve Harris · Nicko McBrain
Tidigare och nuvarande medlemmar i Iron Maiden
Studioalbum
Livealbum
Samlingsalbum
EP och singlar
The Soundhouse Tapes · Running Free · Sanctuary · Women in Uniform · Twilight Zone · Purgatory · Maiden Japan · Run to the Hills · The Number of the Beast · Flight of Icarus · The Trooper · 2 Minutes to Midnight · Aces High · Running Free (live) · Run to the Hills (live) · Wasted Years · Stranger in a Strange Land · Can I Play with Madness · The Evil That Men Do · The Clairvoyant (live) · Infinite Dreams (live) · Holy Smoke · Bring Your Daughter...To the Slaughter · Be Quick or Be Dead · From Here to Eternity · Wasting Love · Fear of the Dark (live) · Hallowed Be Thy Name (live) · Man on the Edge · Lord of the Flies · Virus · The Angel and the Gambler · Futureal · The Wicker Man · Out of the Silent Planet · Run to the Hills (live) · Wildest Dreams · Rainmaker · No More Lies · The Number of the Beast (live) · The Trooper (live) · The Reincarnation of Benjamin Breeg · Different World · El Dorado · Speed of Light · Empire of the Clouds
Videoalbum
Turnéer
Relaterade band
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Bruce_Dickinson&oldid=49000190”