Hoppa till innehållet

Äskekärrskeppet

Från Wikipedia
Äskekärrskeppet
Båtfynd
Dokumentation av Äskekärrskeppet vid utgrävningen 1933.
Dokumentation av Äskekärrskeppet vid utgrävningen 1933.
Land Sverige
Landskap Västergötland
Län Västra Götaland
Kommun Ale kommun
Socken Starrkärrs socken
Plats Månsgården, Äskekärr
Koordinater 57°56′19″N 12°04′38″Ö / 57.93853°N 12.07724°Ö / 57.93853; 12.07724
Kulturmärkning
Fornlämning
 - FMIS beteckn Starrkärr 13:1
Tillkomsttid V
Information från FMIS.
Äskekärrskeppet på Göteborgs stadsmuseum
Vidfamne, ett skeppsbygge baserat på Äskekärrskeppet.

Äskekärrskeppet är Sveriges första bevarade vikingatida skepp,[1] och ett av de äldsta exemplen på rent segelförande skepp i Norden.[2] Skeppsfyndet rapporterades 1933, i samband med dikesgrävning på en strandäng vid Göta älv i Äskekärr, Ale kommun norr om Göteborg, och har daterats till tidigt 900-tal. Skeppet var av typen knarr, ett vikingatida handels och fraktfartyg, som seglat under större delen av 900-talet. Dendrodatering visar också att fartyget reparerats cirka år 1000 med virke som inte vuxit i Göta älvdalen.[1] Det bevarade originalet är sedan 1995 utställt på Göteborgs stadsmuseum så som det en gång hittades i götaälvleran. En rekonstruktion av Äskekärrskeppet i full skala , döpt till Vidfamne, sjösattes i april 1994.

Upptäckt och utgrävning

Skeppet påträffades första gången cirka år 1900, då markägaren Otto Karlén grävde dike på strandängarna vid Göta älv på sin gård Månsgården i byn Äskekärr, Starrkärrs socken. Eftersom virke och träkonstruktioner ibland flyter iland på strandängarna tänkte Otto troligen inte på möjligheten att det kunde vara ett vikingaskepp. Ekvirket var hårt och en del användes som liestickor.[3] I september 1933 rensade dåvarande ägaren John Antonsson upp samma dike, och skeppet kom fram igen. Det var inte dikesgrävarna som anmälde fyndet till Göteborgs museum utan en intresserad banvakt, som dagligen färdades förbi den nära järnvägen liggande platsen på sin dressin.[4] Museet agerade snabbt, och med riksantikvariens tillstånd grävdes fyndet ut och bärgades mellan 16 och 25 september 1933, under ledning av amanuens Philibert Humbla. Till sin hjälp hade Humbla vakten vid Göteborgs museum, Athur Lindskog, hemmansägaren John Antonsson och chalmeristen Gerhard Paulsson som biträdande arkitekt.[5]

Om fyndet

Skeppet låg i en äng, cirka 50 meter öster om Göta älv med aktern mot land och styrbords slagsida. Enligt Søren Nancke-Krogh, verksam som chef för Göteborgs Arkeologiska Museum under sena 1980-talet, har skeppet som uttjänt lämnats övergiven vid den vikingatida strandkanten, och de värdefulla stävarna har monterats bort för återanvändning i ett nytt skepp. Så småningom har vissa av nitarna som hållit samman bordläggningen rostat bort, och vraket har planat ut.[6] Äskekärrskeppets skrov är byggt på klink av ek, med plattformar i för och akter för manskapet. Ett stort öppet utrymme för last fanns midskepps och lastförmågan uppskattas till 20 ton. Eftersom stävarna är borta, bordläggningen inte är komplett och riggen saknas, blir fartygets storlek kvalificerade gissningar. Längd cirka 16 meter, och bredd på spant cirka 4,6 meter brukar anges.[7] Segelarean uppskattas till cirka 90 kvadratmeter.[8] Humbla mätte vid utgrävningen upp den oskarvade kölen till 12,7 meter och svagt bågformad midskepps i likhet med kölen på Gokstadsskeppet. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka[9] och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Humbla förundrades över att konstruktionen fortfarande var så tät, att han med svårighet kunde få in ett pennknivsblad i nåten.[10] Drevmassan består enligt senare analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Skeppets botten består av sex bord, och det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är smalare men betydligt grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning – meginhufr – som är känd från andra vikingatida skepp, konstaterade Humbla.[11] Senare undersökningar av virket som skeppet byggdes av, visar att det kan komma från trakten av Göta älv. Skillnader i årsringarna mellan det äldsta virket och de yngsta reparationerna visar att skeppet varit i bruk i minst hundra år. En av de yngsta reparationerna har utförts med trä som vuxit där det är varmare under försommaren än i Göta älvdalen, eventuellt i Danmark. En anmärkningsvärd omständighet är att skrovets nitar av järn inte tycks ha blivit bytta under skeppets användningstid, och några av dem är bevarade ännu idag, trots att de legat fuktigt i 1000 år.[12]

Datering

Äskekärrskeppet daterades vid fyndtillfället med pollenanalys av geolog Harald Thomasson till slutet av 700-talet eller början av 800-talet. För att få en bra pollenanalys lämnade Humbla kvar fyra pelare av lera inne i skeppet vid utgrävningen, vilka Thomasson tacksamt utnyttjade för sin analys.[13] Trettio år senare utfördes C14-analys med dateringen 830. Provet kalibrerades om i slutet av 1980-talet till cirka 900. Samtidigt anges fartygets byggnadstid till cirka 900–920 med hjälp av dendrokronologi. Skeppets yngsta reparation har gjorts med trä från cirka 1010 och skeppet anses ha lämnats som vrak vid Göta älv cirka 10–20 år senare.[14]

Konservering

Skeppet började konserveras redan då skrovdelarna hade tagits upp 1933. Detta utfördes enligt dåtida instruktioner med glycerin, rå och kokt linolja samt terpentin. Av någon anledning slutfördes inte konserveringen av skeppets alla vattendränkta delar på 1930-talet, och skeppets detaljer har därefter förvarats i inte helt ändamålsenliga magasin. År 1985 visade en rapport att mögel förekom i det skjul vid Lilla Bommen där skeppet förvarades. I samband med flytt av föremålen kom konserveringsplanerna igång igen, men nu hade förutsättningarna ändrats. De ursprungligen våta plankorna hade med tiden torkat, krympt och förlorat sin ursprungliga form. Varningstexter från 1930-talet på föremålen informerade om att impregnering med antimögelmedlet pentaklorfenol hade utförts. Detta träskyddsmedel användes då bland annat till impregnering av ledningsstolpar, men avger dioxiner vid upphettning och är förbjudet i Sverige sedan 1979. I samarbete med konservatorer i Danmark valdes slutligen en metod att konservera med karnaubavax och paraffin.[15] Med hjälp av varmluftspistol och skyddsutrustning arbetades vax och paraffin in i träet. Resultatet blev en blank dammavstötande yta, med motsvarande hårdhet som polyetylenglykol (PEG), vilket under senare decennier normalt använts vid konservering av våta trädetaljer. Efter att ha börjat om från början med konservering med nya vax-paraffin metoden avslutades arbetet under hösten 1995, i samband med att skeppet ställdes ut på Göteborgs Stadsmuseum.[16]

Utställning och runor

Under 1994 började planerna på skeppets utställning att ta form. En tidig idé var att ställa ut på samma sätt som i Vikingeskibsmuseet i Roskilde, det vill säga med ett omslutande "skelett" av järn format som det ursprungliga skeppet. Till slut bestämdes att Äskekärrskeppet skulle ställas ut som det hittades, utan försök till ihopsättning eller rekonstruktion. Museets vikingautställning öppnade i mars 1995, med det ännu inte färdigkonserverade skeppet som det stora dragplåstret. Konserveringen avslutades i oktober samma år, sedan det återstående konserveringsarbetet utförts inför publik. I samband med att fartygsdelarna detaljgranskades för att kontrollera konserveringen upptäcktes runor. Först runan "s" på ett av borden, och sedan även runor på mastfoten.[9] Dokumentation skickades till Runverket, som slutligen gav beskedet: Två klara runor, och resten runliknande tecken på mastfoten.[17]

Dokumentation och rekonstruktionsförslag

I samband med utgrävningen 1933, gjorde arkitektstuderande Gerhard Paulsson en uppritning av fyndplatsen så som skeppsdelarna låg placerade när jordmassorna avlägsnats, samtidigt togs ett antal fotografier. År 1947 gjorde marinarkeolog Harald Åkerlund en noggrann uppmätning och ritning på Äskekärrskeppets olika delar i skala 1:12. Detta har i efterhand visat sig vara värdefullt eftersom flera av de bevarade delarna senare förlorat sin form, eller ändrat sin längd, i samband med uttorkning. En modell av skrovet i skala 1:12 baserad på Åkerlunds ritningar färdigställdes 1960 och finns på Sjöhistoriska museet. År 1977 hölls ett seminarium i Göteborg med deltagande av flera nordiska vikingaskeppsforskare, bland annat norske marinarkeologen Gunnar Leiro, och danske marinarkeologen och chefen för Vikingeskibsmuseet i Roskilde Ole Crumlin-Pedersen. Med utgångspunkt från den tolkning av Äskekärrskeppets skrovform som gjordes under seminariet utarbetade Leiro förslagsritningar och en modell av Äskekärrskeppets skrovform.[18] Inför bygget av en fullskalekopia av Äskekärrskeppet tillverkades en modell, komplett med förslag till rigg, i skala 1:10 under vintern 90/91 av föreningen Sällskapet Vikingatida Skepp.[19]

Vidfamne

Föreningen Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg sjösatte i april 1994 ett förslag till rekonstruktion i full skala av Äskekärrskeppet, döpt i mjöd till Vidfamne. Under den drygt två år långa byggtiden löstes olika problem med hjälp av mätningar på originalet, Åkerlunds och Leiros ritningar, samt erfarenheter inhämtade från norska och danska vikingaskeppsbyggen.[20] Eftersom segel och rigg behövde återskapas i sin helhet, fanns möjlighet att välja en låg och bred variant, som på Gotländska bildstenar, eller hög och smal som på norska nordlandsbåtar. Slutligen valdes nordlandsalternativet, med ett segel tillverkat av lin med 8 meters bredd och 11 meters höjd, på en 15 meter lång mast.[21] Praktiska prov visar att skeppet behöver barlastas med minst 7 ton vid segling, mest fördelaktigt placerad längs bordssidorna.[22] Skeppet har visat sig kunna kryssa, hålla ut ifrån en kust vid pålandsvind eller ligga bi på öppet hav med seglet hissat. Detta för att t.ex invänta bordning, eller att avvakta i dimma. Med hjälp av 6 par åror kan skeppet också manövreras i trånga hamnar.[23] Vidfamne, med deplacement på 17 ton, har loggat 11 knop vid läns i vindstyrka på 18 m/s.[24]

  • Äskekärrskeppet sett förifrån i samband med utgrävningen 1933. Spant balkar och knän är inlagda på sina platser.
    Äskekärrskeppet sett förifrån i samband med utgrävningen 1933. Spant balkar och knän är inlagda på sina platser.
  • Personalen står och sitter på de tusenåriga plankorna under utgrävningen. Skeppet sett akterifrån.
    Personalen står och sitter på de tusenåriga plankorna under utgrävningen. Skeppet sett akterifrån.
  • Dokumentationsstativet riktas in.
    Dokumentationsstativet riktas in.
  • Vidfamne seglar bidevind för babords halsar.
    Vidfamne seglar bidevind för babords halsar.

Ytterligare skeppsfynd vid Äskekärr

Karta över området kring Äskekärr i Ale kommun.

Petréns båt

År 1950 anmälde Harry Petrén, som var folkskollärare i Starrkärr och ordförande i Starrkärr-Kilanda hembygdsförening, till Sjöfartsmuseet i Göteborg att man hittat ytterligare ett skepp vid dikesgrävning på cirka 75 centimeters djup i leran vid Göta älv. Platsen angavs ungefärligt till cirka 500 meter norr om Äskekärrskeppet.[25] Fornlämningsnumret på fyndet som i folkmun kallas "Petréns båt", är Starrkärr 177:1, och platsangivelsen innebär att fyndet troligen gjordes på åkrarna till Äskekärrs grannby Häljered. Skeppet undersöktes aldrig av arkeologer, och exakta platsen för fyndet har med tiden glömts bort.[26]

När diken rensades upp med grävmaskin vid Äskekärr 1955, uppgav grävmaskinisten att han råkade riva av delar av en gammal båt. Inte heller denna plats har kunnat återfinnas, men eventuellt var det Petréns båt som återigen grävdes fram.[27]

Äskekärr 2

I samband med försök under tidiga 1990-talet att återupptäcka Petréns båt, studerade de båda amatörarkeologerna Martin Skoglund och Glenn Öfverström ett flygfoto över området vid Äskekärr. Ett avvikande område noterades några hundra meter söder om Äskekärrskeppets fyndplats, och när de båda undersökte platsen med sticksond i juni 1993 indikerades ett större träföremål, troligen ett skepp, i leran. Efter anmälan genomförde Göteborgs Stadsmuseum och Älvsborgs Länsmuseum en provgrävning av fyndet i augusti 1994. Fyndet sträcker sig över cirka 9 meter i längd, och under provgrävningen blottlades bland annat 6 stycken bordläggningsplankor om styrbord och 8 om babord, samt en mastfot och akterändan av kölen. Bordläggningsplankorna är anmärkningsvärt breda, upp till 29 cm.[28] Längden på skeppet bedöms till mellan 11 och 13 meter, och det dateras till någonstans mellan 1050 och 1150.[29] Efter provgrävning återfylldes materialet och fyndet, som kallas "Äskekärr 2" med fornlämningsnummer Starrkärr 192:1, ligger fortfarande kvar i jorden våren 2021.

Vikingatida handelsskepp i Norden

Det norska Klåstadskeppet är det vikingatida skeppsfynd som ligger närmast Äskekärrskeppet, både till typ och datering. Det norska skeppet har förlist vid Klåstad i Sydnorge nära handelsplatsen Skiringssal, lastad med brynstenar. Något mindre än hälften återstår av skrovet, som är utställt på Slottsfjellsmuseet i Tønsberg. Klåstadskeppet har daterats till sent 900-tal. Äskekärrsskeppet kan också jämföras med de två danska skeppen Skuldelev 1 och Skuldelev 3. Skuldelev 1 är av en havsgående typ och är byggd av fur, troligen i Norge. Skuldelev 3 däremot var avsett för kustseglats, och är byggd av ek i Danmark. De två danska skeppen är något yngre än det svenska, och storleksmässigt ligger Äskekärrskeppet mitt emellan sina danska motsvarigheter.[12]

  • Klåstadskeppet och arkeolog Arne Emil Christensen, som ledde utgrävningen av skeppet.
    Klåstadskeppet och arkeolog Arne Emil Christensen, som ledde utgrävningen av skeppet.
  • Skuldelev 1 utställd på Vikingeskibsmuseet i Roskilde.
    Skuldelev 1 utställd på Vikingeskibsmuseet i Roskilde.
  • Modell av en knarr i Hedeby museum.
    Modell av en knarr i Hedeby museum.

Göta älvdal som riksgräns och handelsled

Nutida drönarvy av fyndområdet för Äskekärrskeppet vid Göta älv sett från söder

Göta älvdalen, som Äskekärr räknas till, har relativt få arkeologiska fynd från vikingatid, det vill säga från början av 800-talet fram till slutet av 1000-talet. Desto flera är fynden från romersk järnålder och folkvandringstid, det vill säga från år 0 till cirka 600 e.Kr. Några områden i Göta älvdal har kontinuitet i bebyggelsen från bronsåldern och framåt, och räknas som betydelsefulla. Det första området är Tunhemsslätten vid Hunneberg med till exempel platsen för Vitteneskatten. Här korsar ett öst-västligt vägstråk ett nord-sydgående, vilket gör området till en knutpunkt.[30] Nästa område finns vid Lilla Edet i Hjärtums, Åsbräcka och Fors socknar. Runt Slumpåns mynning i Göta älv norr om Lilla Edet upptäckte amatörforskaren Frank Leverin en vikingatida handelsplats vid gården Köpingen, så sent som år 2013.[31] I Lilla Edet ligger Fuxerna, som nämns av Snorre Sturlasson i Magnus Barfots saga, nära platsen för ett större fältslag.[32] Det tredje området av betydelse finns vid Grönåns dalgång omkring nutida Skepplanda och Älvängen, vilket området vid Äskekärr är en sydlig del av.[33] I området finns en koncentration av gravar från brons- och järnålder, samt flera fynd av ädelmetall. Ett fjärde område slutligen är nordsidan av Nordre älv i Ytterby socken. Här finns gravfält och boplatsrester från sen järnålder och vikingatid, samt den under sen vikingatid och tidigt medeltid framväxande norska handelsplatsen Kungahälla.[30] Ett område som också snabbt växte i betydelse under sen vikingatid och tidig medeltid, är staden Lödöse vid Gårdaåns mynning i Göta älv, mellan dagens Älvängen och Lilla Edet. Arkeologiska fynd visar att de äldsta spåren av bebyggelse från staden kan dateras till sent 1000-tal, och har då karaktär av kungsgård.[34]

Götafjorden

Vattenståndet på västkusten bedöms på vikingatiden ha varit cirka två meter högre än nu, vilket innebar att älvmynningens möte med det salta havsvattnet skedde nära dagens Kungälv. För tusen år sedan beräknas Göta älv i höjd med Bohus ha varit en omkring 500 meter bred havsfjord, med en djupfåra längs östra sidan. Dalgången mellan Göteborg och Kungälv bestod av stora vassområden, och vattenytorna var betydligt mer utbredda på grund av det lägre liggande landet, och att strömfårorna inte eroderats ner till nuvarande djup. Idag finns en smal landremsa mellan älven och den branta bergåsen på östra sidan från Nödinge ner till Angered, men under vikingatid och tidig medeltid har vattnet på många ställen nått fram till bergssidorna.[35]

Gränsområdet

I isländska kungasagorna nämns Göta älv, oftast kallad "Älven", som gräns mellan svenskar och norrmän. Även Adam av Bremen skriver att "floden Gothelba skiljer nordmännen från Gothia".[36] Däremot har någon del av Göta älvs mynning inte kontrollerats av svenska kungar förrän tidigast under 1200-talets tidigare hälft, enligt nutida forskning.[37] Handelsmannen Ottar berättar i sin reseskildring från sent 800-tal att han på sin sjöresa söderut från norska Skiringssal vid Oslofjorden till danska Hedeby i nuvarande nordtyskland, de första tre dagarna hade Danmark om babord för det område som idag är svenska västkusten, och öppet hav om styrbord. Resan tog fem dygn eftersom man bara seglade dagtid, och utfördes troligen med en knarr av motsvarande typ som Äskekärr- eller Klåstadskeppet.[38] I de isländska sagorna nämns också flera kungamöten ha ägt rum vid "landamäret vid älven". Ordet landamäre kan både syfta på en bestämd plats, till exempel ett gränsmärke, eller en gränslinje till exempel Göta älv. I Heimskringla beskriver Snorre Sturlasson platsen för Trekungamötet 1101 "vid Kungahälla i Älven", och i verket Morkinskinna anges mötet mellan danske kungen Knut den helige och norske Olav Kyrre ha ägt rum "öster ut i Älven där som kungastämmor brukade hållas".[39]

Arkeologiska fynd kopplade till handel och fartyg i Göta älvdal

Karta över området kring Grönån i Ale kommun. Brunfärgade platser kopplar till arkeologiska fynd i artikeltexten.

Silverskatten från Lid

År 1853 inlöste Riksantikvarieämbetet en silverskatt med vikten 405 gram, bestående av 10 armringar och två halsringar. Fyndet hade gjorts av två personer som arbetade med stenbrytning på gården Lid norr om Skepplanda i Gönåns dalgång, cirka 11 kilometer från Äskekärr. Fyndet daterades till 900-talet, och finns utställt på Göteborgs Stadsmuseum.[40]

Guldfynd

Några guldfynd gjordes under 1800-talet i det fornlämningsrika området runt Alvhems kungsgård, cirka 9 kilometer från Äskekärr, under arbete på gårdarna Frövet och Ramstorp Nolgården. Upphittare i Ramstorp var Erik Bengtsson från den näraliggande gården Gullringen. Den sistnämnda gården skrevs Guldringzkullen redan 1619, vilket antyder tidigare guldfynd i området.[41] Dessa 1800-talsfynd finns nu i Guldrummet på SHM i Stockholm, och guldarmringen av keltisk typ från Ramstorp dateras till Téne B, cirka 300-talet f.Kr.[42]

Vapenfynd

I eller i närheten av Göta älv har också några vapenfynd gjorts från järn- och bronsåldern. Ett exempel är ett svärd daterat till vikingatid som hittats på Bäckholmen i Göta älv nära Lödöse, vilket tillverkats med damaskeringsteknik.[43]

Trolig handelsplats - Starrkärr 205

I samband med utbyggnad av väg och järnväg i Götaälvdalen under tidiga 2000-talet, upptäcktes 2007 vid Sköldån norr om Nol resterna av ett treskeppigt långhus 40x8 meter, cirka 6 kilo keramik samt spår av metallhantverk, slagg och bränd lera. Arkeologernas bedömning är att säsongsbetonad handelsverksamhet, och hantering av metallföremål, ägt rum på platsen som troligen övergetts senast på 600-talet. Gården Osbacken, där fynden gjordes, ligger något mindre än 2 kilometer söder om Äskekärr.[44]

Trolig handelsplats - Grönköp

Enligt tradition skall det ha funnits en vikingatida handelsplats vid platsen Grönköp (Grönköping) i Skepplanda, cirka 8 kilometer från Äskekärr. Förutom ortnamn som indikerar handel, är läget nära Grönåns mynning i Göta älv naturlig för en handelsplats, med möjlighet att lasta om mellan sjö- och landtransport. I samband med förnyad genomsökning av området 2014 har åtta äldre vikter påträffats, men ytterligare fynd behövs för att fastställa den eventuella handelsplatsens läge.[45]

Handelsplatsen Köpingen

På samma sätt som vid Grönköp har traditionen pekat ut gården Köpingen vid Slumpån norr om Lilla Edet som handelsplats. Genom att metodiskt söka av med metalldetektor har amatörarkeologen Frank Leverin hittat mer än tio viktlod i området. Dessa är svåra att datera, men har stora likheter med motsvarande fynd från den sydnorska handelsstaden Kaupang. Avgörande är dessutom fynd av åtta avklippta arabiska silvermynt från perioden sent 700-tal och hela 800-talet. Vid en efterföljande arkeologisk undersökning har tolv grophus påträffats i samma område. Dessa dateras med C14-metoden till 660-780 e.Kr.[46]

Karta över Göta älvdal. Brunfärgade platser kopplar till arkeologiska fynd i artikeltexten.

Handelsplatsen Lödöse

De äldsta arkeologiska fynden i Lödöse dateras till strax före år 1100, och staden var kunglig myntort senast i slutet av 1100-talet. Materialet från de äldsta lagren av bebyggelse från handels- och omlastningsplatsen vid Gårdaån har tolkats som spår av en kunglig anläggning, kanske en kungsgård.[47]

Handelsplatsen Kungahälla

Enligt Snorre Sturlassons samlade norska kungasagor Heimskringla utspelar sig viktiga händelser i närheten av Kungahälla redan på 900-talet. Det tidigaste arkeologiska materialet från den norska staden vid Nordre älv är ifrån tidigt 1100-tal, och har precis som i Lödöse två mil bort, först karaktär av kungsgård.[48]

Varvsanläggning - Skepplanda 226

En utgrävning utfördes 2008 i en gammal och avsnörd del av Grönån på grund av vägutbyggnad, cirka 6 kilometer norr om Äskekärr. Fynden i den täta leran var en stor mängd träföremål från reparation eller nytillverkning, några närmare 2000 år gamla. Föremål från båtbygge och båtreparation som till exempel spant, årtull och bordplank dokumenterades. Andra föremål representerade landtransport, till exempel en del av ett kärrhjul, en löt, vilken daterades till äldre delen av romersk järnålder (80-240 e.Kr).[49] I slutfasen av utgrävningen upptäcktes en båtlänning delvis inom området. Denna bestod av fyra rännor för att kunna dra upp, och reparera båtar på land. En sammanfattande bedömning är att det funnits en verkstadsmiljö, och mindre varvsverksamhet på platsen mellan 20-410 e.Kr enligt C-14 datering. Båtrännorna får en något yngre tidsbestämning, 410-650 e.Kr.[50] Det arkeologerna ändå saknade i materialet var båtar och fartyg. En förklaring är att dessa som uttjänta har fått flyta iväg med strömmen ut i Göta älv, till exempel nedströms mot Äskekärrsområdet.[51]

Fornborgar

I Göta älvdalsområdet finns ett tjugotal fornborgar eller vallanläggningar. Dessa räknas som tillfällga platser för skydd eller försvar, med en eller flera branta sidor och ofta med god utsikt över älvdalen. Nära Göta älv på vardera sidan om Grönåns mynning ligger Ranneberget två kilometer och Örnäsberget sex kilometer norr om Äskekärr. Ytterligare två fornborgar ligger längre in i landet vid början av skogsområdet Risveden, på toppen av bergen Rapungaberget och Angertuvan cirka 100 meter över havet, och cirka 14 kilometer från Äskekärr.[52] Dateringen av fornborgar är osäker eftersom de användes tillfälligt i samband med orostider, men i Västsverige visar datering med hjälp av lavar att folkvandringstid respektive tidig medeltid var två perioder då många fornborgar byggdes.[53]

Hällristningar

Den hällristning i Göta älvdalen som har flest figurer finns på Jätteberget i Alvhem, Skepplanda socken. Ristningen består av 15 tydligt huggna skepp, och ytterligare 10 enklare skeppskonturer samt boskap och människofigurer. En ovanligt stor skeppsristning finns på Stugåsberget nära Skepplanda. Den består av ett tre meter långt skepp och en tvåhjulig vagn med dragstång.[54]

  • Silverskatten från Lid, Skepplanda socken, daterad till 900-talet. Utställd på Göteborgs Stadsmuseum.
    Silverskatten från Lid, Skepplanda socken, daterad till 900-talet. Utställd på Göteborgs Stadsmuseum.
  • Guldarmring från Ramstorp Nolgården, Skepplanda socken, daterad till 300-talet f.Kr.
    Guldarmring från Ramstorp Nolgården, Skepplanda socken, daterad till 300-talet f.Kr.
  • Modell på Lödöse museum av omlastningsplatsen Lödöse vid Göta älv cirka år 1100.
    Modell på Lödöse museum av omlastningsplatsen Lödöse vid Göta älv cirka år 1100.
  • Några av hällristningarna på Jätteberget i Alvhem.
    Några av hällristningarna på Jätteberget i Alvhem.
  • Den tre meter långa fartygsristningen på Stugåsberget, Skepplanda.
    Den tre meter långa fartygsristningen på Stugåsberget, Skepplanda.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Lorentzson 1993, s. 48.
  2. ^ Nancke-Krogh 1987, s. 13.
  3. ^ Nancke-Krogh 1987, s. 16-17.
  4. ^ Ellegård 1987, s. 33.
  5. ^ Humbla 1934, s. 4.
  6. ^ Nancke-Krogh 1987, s. 17.
  7. ^ Jakobsson 2012, s. 12.
  8. ^ Nancke-Krogh 1987, s. 21.
  9. ^ [a b] Lorentzon 1997, s. 16.
  10. ^ Humbla 1934, s. 16.
  11. ^ Humbla 1934, s. 17.
  12. ^ [a b] Nancke-Krogh 1987, s. 20-21.
  13. ^ Thomasson 1934, s. 27.
  14. ^ Nancke-Krogh 1987, s. 27.
  15. ^ Gustafsson 1987, s. 28-30.
  16. ^ Gustafsson 1996, s. 20.
  17. ^ Gustafsson 1996, s. 18-21.
  18. ^ Jakobsson 2012, s. 11.
  19. ^ Jakobsson 2012, s. 35.
  20. ^ Jakobsson 2012, s. 34.
  21. ^ Jakobsson 2012, s. 158-159.
  22. ^ Jakobsson 2012, s. 120.
  23. ^ Jakobsson 2012, s. 7-8.
  24. ^ Jakobsson 2012, s. 131.
  25. ^ Johansson 1993, s. 5.
  26. ^ Theliander 2004, s. 20.
  27. ^ Johansson 1995, s. 15.
  28. ^ Johansson 1994, s. 3.
  29. ^ Theliander 2004, s. 21.
  30. ^ [a b] Carlsson 2007, s. 76.
  31. ^ Bengtsson-Lorentzson 2014, s. 59.
  32. ^ Sturlasson/Ohlmarks 1961, s. 162.
  33. ^ Lorentzson 1993, s. 44-48.
  34. ^ Carlsson 2007, s. 153.
  35. ^ Linge 2001, s. 53-54.
  36. ^ Linge 2001, s. 75.
  37. ^ Carlsson 2007, s. 33.
  38. ^ Lund 1984, s. 31-33.
  39. ^ Linge 2001, s. 53-62.
  40. ^ Lorentzon 1997, s. 16-17.
  41. ^ Bengtsson-Lorentzson 2014, s. 57.
  42. ^ Lorentzon 1997, s. 17.
  43. ^ Ekre 1994, s. 9.
  44. ^ Eboskog-Lega 2014, s. 27-32.
  45. ^ Nordqvist 2014, s. 39.
  46. ^ Nordqvist 2014, s. 39-41.
  47. ^ Carlsson 2007, s. 96.
  48. ^ Carlsson 2007, s. 180.
  49. ^ Nordqvist 2014, s. 33-36.
  50. ^ Nordqvist 2011, s. 5.
  51. ^ Nordqvist 2011, s. 76.
  52. ^ Lorentzson 1993, s. 47-48.
  53. ^ Lindman 1989, s. 21.
  54. ^ Rex Svensson 2014, s. 18-20.

Tryckta källor

  • Lorentzson Mona, red (1993). Kring Göta älv: studier i en dalgång. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592873. ISBN 917029111X 
  • Carlsson Kristina, red (2007). Var går gränsen?: arkeologiska uttryck för religiösa och politiska aktörer i nuvarande Västsverige under perioden 1000–1300. Uddevalla: Bohusläns museums förlag i samarbete med Västergötlands muséum. Libris 10361416. ISBN 978-91-7686-234-6 
  • Nordqvist Bengt, red (2011). Våtmarksfynd från den forna åbädden vid Grönån : träföremål, tillverkningsrester och båtrännor - ett omfattande och variationsrikt trämaterial från romersk järnålder till vendeltid : Västergötland, Skepplanda socken, Kattleberg 12:1 med flera, Skepplanda 226 : arkeologisk undersökning. Mölndal: Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Väst), Riksantikvarieämbetet. Libris 12546680 
  • Humbla, Philibert (1934). ”Båtfyndet vid Äskekärr”. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift (Göteborg: Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening). ISSN 0283-2445.  Libris 3619434
  • Thomasson, Harald (1934). ”Äskekärrbåtens ålder”. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift (Göteborg: Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening). ISSN 0283-2445.  Libris 3619434
  • Nancke-Krogh, Sören (1987). ”Båtar och skepp: Bilder och verklighet”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Nancke-Krogh, Sören (1987). ”Omkring Äskekärrsskeppet”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Nancke-Krogh, Sören (1987). ”Hur daterar man?”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Ellegård, Alvar (1987). ”Skepp i åkrar”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Lindman, Gundela (1989). ”Fornborgarna som tecken på orostider”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Gustafsson, Monica (1987). ”Konservering av Äskekärrsskeppet”. Fynd : tidskrift för Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs arkeologiska museum och Fornminnesföreningen i Göteborg) (1). ISSN 0282-7301. 
  • Eboskog, Mikael; Lega, Johanna (2014). ”Osbacken- en handelsstation vid älven”. Fynd : tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg). ISSN 0282-7301. 
  • Nordqvist, Bengt (2014). ”Från Samarkand till Göta älv - aktuella arkeologiska nedslagfrån romersk järnålder till tidig vikingatid”. Fynd : tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg). ISSN 0282-7301. 
  • Rex Svensson, Karin (2014). ”Mångtusenåriga ristningar i berghällar och stenblock”. Fynd : tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg). ISSN 0282-7301. 
  • Bengtsson, Kristina; Lorentzson, Mona (2014). ”Alvhems kungsgård”. Fynd : tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg (Göteborg: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg). ISSN 0282-7301. 
  • Theliander, Claes (2004). Det medeltida Västergötland - En arkeologisk guidebok. Lund: Historiska media. Libris 9534654. ISBN 91-85057-06-1 
  • Johansson, Jörgen (1993). ”Fyndplatsen”. Hliďskjálf : tidskrift för Sällskapet vikingatida skepp (Göteborg: Sällskapet vikingatida skepp).  Libris 3144447
  • Johansson, Jörgen (1994). ”Äskekärr 2”. Hliďskjálf : tidskrift för Sällskapet vikingatida skepp (Göteborg: Sällskapet vikingatida skepp).  Libris 3144447
  • Johansson, Jörgen (1995). ”Vikingatida varv(?) med minst tre skepp vid älven”. Populär arkeologi 1995-2 (Hässelby: Populär Arkeologi). ISSN 0281-014X.  Libris 8260438
  • Lorentzon, Mona (1997). ”Hällristningar och fynd”. Västgötabygden : tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård (Alingsås: Västergötlands hembygdsförbund). ISSN 0346-4954. 
  • Sturlasson, Snorre; Ohlmarks, Åke (1961). Snorres konungasagor. [3], Norska medeltidskungar (1030-1177) / svensk tolkning på prosa och vers från fornisländskan med skaldekommentar av Åke Ohlmarks. Stockholm: Forum. Libris 8199070 
  • Ekre, Rune; Hylander, Carl; Sundberg, Rolf (1994). Lödösefynd - Ting från en medeltidsstad. Lödöse: Stödfören. för Lödöse museum. Libris 7449918. ISBN 91-630-2453-5 
  • Linge, Lars; Föreningen Kungälvs musei vänner (2001). Nordiska möten : antologi utgiven av Föreningen Kungälvs musei vänner till 900-årsjubileet av trekungamötet i Kungälv 1101. Kungälv: Fören. Kungälvs musei vänner. Libris 8365265. ISBN 91-631-0999-9 (inb) 
  • Lund, Niels; Crumlin-Pedersen, Ole (1984) (på engelska). Two voyagers at the court of king Alfred : the ventures of Ohthere and Wulfstan together with the Description of Northern Europe from the Old English Orosius. York: William Sessions. Libris 6729120. ISBN 0-900657-86-3 
  • Jakobsson, Carlo (2012). Vidfamne : ett bygge av en vikingatida knarr. Göteborg: Sällskapet vikingatida skepp. Libris 14673192. ISBN 9789197931311 
  • Riksantikvarieämbetet, Båtfynd RAÄ 13
  • Ale kommun - kultur i arv. Värdefulla miljöer och Åtgärdsförslag. Utkast/Förslag 2007. Länsstyrelsen, Västra Götalands län.

Vidare läsning

  • Populär arkeologi 2004-2
  • Borg, Jan (2000) (på engelska). The story of the Viking-age ship from Äskekärr. Göteborg: Göteborgs stadsmuseum. Libris 8236369 
  • Ohlsson, Hans-Lennarth (1986). Klinkbyggda vrak i Sverige: ett försök till en förteckning över fynd av klinkbyggda fartyg och båtar, tillvaratagna eller dokumenterade i Sverige. Stockholm: Uppsats Stockholms universitet. Libris 2298176 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Äskekärrskeppet&oldid=49538842”