Hoppa till innehållet

Carl Bildt

Från Wikipedia
För liknande namn, se Carl Bildt (olika betydelser).
Carl Bildt

Carl Bildt vid Halifax International Security Forum, 2017.
Tid i befattningen
6 oktober 2006–3 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M)
Företrädare Jan Eliasson (S)
Efterträdare Margot Wallström (S)
Tid i befattningen
4 oktober 1991–7 oktober 1994
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Bengt Westerberg (FP)
Företrädare Ingvar Carlsson (S)
Efterträdare Ingvar Carlsson (S)
Tid i befattningen
23 augusti 1986–4 september 1999
Företrädare Ulf Adelsohn
Efterträdare Bo Lundgren
Tid i befattningen
14 december 1995–18 juni 1997
Företrädare Förste ämbetsinnehavare
Efterträdare Carlos Westendorp
Född 15 juli 1949 (75 år)
Halmstad, Halland
Politiskt parti Moderaterna
Ministär Regeringen Carl Bildt
Maka Kerstin Zetterberg (1974–1975)
Mia Bohman Bildt (1984–1997)
Anna Maria Corazza (sedan 1998)
Namnteckning Carl Bildts namnteckning
Webbplats carlbildt.wordpress.com
Ätten Bildts heraldiska vapen.

Nils Daniel Carl Bildt (fil), född 15 juli 1949 i Halmstads församling, Hallands län,[1] är en svensk politiker (moderat) och diplomat. Han var riksdagsledamot 1979–2001, partiledare för Moderata samlingspartiet 1986–1999, Sveriges statsminister 1991–1994 samt utrikesminister 2006–2014 i regeringen Reinfeldt.

Bildt har varit medlare i Jugoslaviska krigen, som EU:s höga representant för Bosnien och Hercegovina, 1995–1997.

Biografi

Carl Bildt föddes i Halmstad i Hallands län och växte upp där och senare på Östermalm i Stockholm. Han är son till byrådirektör Daniel Bildt (1920–2010)[2] och förbundssekreterare Kerstin Andersson-Alwå.[3][4] Hans enda syskon Nils Bildt föddes 1952. Bildt tillhör en uradlig ätt med rötter i norsk och dansk medeltid. Carl Bildt är sonson till överste Nils Bildt, sonsons son till general Knut Bildt och sonsons sonson till statsministern och riksmarskalken, friherre Gillis Bildt.[5]

Bildt var gift 1974–1975 med Kerstin Zetterberg och 1984–1997 med Mia Bohman, dotter till den tidigare moderatledaren Gösta Bohman.[6] Sedan den 18 oktober[7] 1998 är han gift med Anna Maria Corazza Bildt. Han har tre barn: Gunnel (född 1989), Nils (född 1991) samt Gustaf (född 2004).

Bildt studerade under gymnasietiden på Östra Real i Stockholm. I samband med en landsomfattande lärarstrejk 1966 gjorde han sitt första TV-framträdande. Bildt, som var ordförande i skolans elevråd, bidrog till att elevledd undervisning kunde organiseras under delar av strejken.[8] Bildt var under samma tid styrelseledamot i Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO).

Politisk karriär

Bildt tog studentexamen 1968 på Östra Real och blev samma år medlem i Högerpartiet. Han gjorde värnplikt som handräckningsvärnpliktig personalassistent vid Försvarsstaben. Han studerade sedan vid Stockholms universitet där han var politisk sekreterare i föreningen Högerstudenterna och aktiv i studentkårspartiet Opposition '68.[9] Han blev vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1971 och ordförande 1973.[10] Bildt fullföljde aldrig sina universitetsstudier till en akademisk examen. Åren 1973–1976 var han redaktör för tidningen Svensk Linje.[4]

Bildt var 1973–1976 även politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet och arbetade nära partiledaren Gösta Bohman. Han nämndes redan vid denna tid som en möjlig blivande partiledare[11] och deltog i arbetet med att forma programmet för den nya regeringen hösten 1976.[12] Åren 1976–1978 var han regeringens sakkunnige i frågor för samordningsuppgifter och 1979–1981 statssekreterare i regeringens samordningskanslier. I riksdagen var Bildt sitt partis utrikes- och säkerhetspolitiska expert.

Under en resa till USA 1983 kom Bildt att diskutera säkerhetspolitiska frågor med bland andra företrädare för CIA. Detta ledde till hård kritik från statsminister Olof Palme eftersom Sverige var involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående den dåvarande Ubåtsskyddskommissionens slutsatser. Bildt ansåg att hans handlande var korrekt och försvarade sitt agerande med stöd av sitt parti. Händelsen fick stor publicitet och medförde att Bildt för första gången hamnade i offentlighetens ljus.

Första partiledartiden, 1986–1991

Se även: Regeringen Carl Bildt

Bildt utnämndes till partiledare för Moderata samlingspartiet 1986. Under den första tiden som partiledare var han ifrågasatt och i sitt första val, 1988, åtnjöt han inte något större förtroende, men Moderaterna förblev största borgerliga parti. Under oppositionsåren 1986 till 1991 var han även Moderaternas gruppledare i riksdagen. Mot slutet av partiledartiden blev han dock populär och ansågs, av såväl meningsmotståndare som partikamrater, vara en skicklig strateg.

Ämbetstiden som Sveriges statsminister 1991–1994

Bildt kunde i oktober 1991 bilda en fyrpartiregering tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Regeringen liberaliserade regelverk, sålde statliga företag, inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och startade byggandet av Öresundsbron. Bildt var själv ordförande i den it-kommission, som regeringen bildade för att stimulera den nya informationstekniken.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, som till största del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, vållade svåra problem. Hösten 1992 förhandlade regeringen Bildt fram flera krispaket tillsammans med det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, men trots detta tvingades man att överge den fasta kronkursen. Efter det borgerliga valnederlaget 1994 avgick hans regering.

Bildt har tagit initiativ till flera IT-satsningar som har varit viktiga för digitaliseringen av Sverige. Som statsminister 1994 skickade han ett historiskt mejl till USA:s president Bill Clinton. Detta var första gången som två regeringschefer skrev e-post till varandra. Samma år var Bildt även initiativtagare till IT-kommissionen samt till starten för KK-stiftelsen, som hade i uppdrag att sprida tekniken i skolan.[13]

Bildt verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och undertecknade vid det europeiska toppmötet på Korfu i Grekland den 23 juni 1994 fördraget om Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Hans utrikespolitiska erfarenhet ledde senare fram till prestigefyllda internationella uppdrag.

Bildt avslutade sin tid som Sveriges statsminister 7 oktober 1994 och efterträddes av Ingvar Carlsson (S).

Sista partiledaråren, 1994–1999

Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare samtidigt som han stannade kvar på sin post som Moderaternas partiledare. Partiledarskapet sköttes i praktiken av bland andra förste vice partiledaren tillika gruppledaren i riksdagen Lars Tobisson, partisekreteraren Gunnar Hökmark och andra vice partiledaren Gun Hellsvik.[14] Under valrörelsen 1998 tryckte Bildt tungt på IT-frågor. Han lanserade parollen "Bredband åt alla", en parafras på 1970-talets slagord "Ropen skalla, daghem åt alla".[15] Efter ytterligare ett nederlag i valet 1998 avgick Bildt som partiledare i augusti 1999. Han efterträddes av den tidigare skatteministern Bo Lundgren.

Internationella uppdrag

I juni 1995 utsågs han till EU:s medlare i jugoslaviska krigen och delade i den egenskapen ordförandeskapet i fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1–21 november 1995 som ledde till Daytonavtalet (hans med-ordförande var Richard Holbrooke som representerade USA och Igor Ivanov från Ryssland).

Efter fredsavtalets formella undertecknande i Paris den 14 december 1995 utsågs Bildt till den förste innehavaren av posten som hög representant, High Representative, och chef för Office of the High Representative, den internationella myndighet som inrättades i Bosnien och Hercegovina för att leda det politiska och civila genomförandet av avtalet. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte lyckades återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade då utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda ombud (special representative) på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001. I egenskap av internationell diplomat blev han erbjuden att hålla The Tanner Lecture on Human Values, vilken han gav vid Cambridge University i mars 2005: Peace after War: our Experience, där han presenterade sju ”läxor” om hur man bygger upp en stat efter en väpnad konflikt. År 1998 utkom han med en bok om sina erfarenheter i Balkan: Peace Journey: The Struggle for Peace in Bosnia.

Carl Bildt har kritiserats för sin roll som medlare i bosnienkriget. Bland annat har han som statsminister anklagats för likgiltighet inför den etniska rensning och folkmord som begåtts av bosnienserbiska styrkor mot muslimska och kroatiska civila.[16][17] Bildt motsatte sig varje militär intervention och kritiserade den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher år 1993 för att hon krävde Nato-ingripande mot de bosnienserbiska styrkorna. Sunday Times kallade Bildts och andra EU-ledares handfallenhet inför det pågående folkmordet för "skamligt".[17]

Efter Bildts utnämning till EU:s särskilda sändebud till Jugoslavien gick Tom Warrick från Coalition for International Justice till skarp kritik mot Bildt som beskrevs som "farligt felunderrättad om sin egen arbetsbeskrivning" och i stort sett okunnig om regionen.[16][18] The New York Times kritiserade Bildt för en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där över 8 000 bosniaker dödades, och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om att acceptera serbiska påståenden om gott uppförande utan bevis och se mellan fingrarna gällande angrepp mot civila.[16][19] Flera länder kritiserade Bildt för att ha varit ineffektiv och alltför nära knuten till serberna i Bosnien och Serbien.[20] Brittiske historikern Marko Attila Hoare anklagade Bildt för att ha tonat ner antalet dödsoffer för massakern i Srebrenica och ignorerat serbiska krigsbrott.[21] Bildt kritiserades också för att inte ha nämnt massakern i Srebrenica under ett lunchmöte den 15 juli 1995 i Belgrad med den serbiske presidenten Slobodan Milošević och befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladić, trots att han hade fått rapporter om den pågående massakern.[22]

Efter den förtida frigivningen av krigsförbrytaren Biljana Plavšić från svenskt fängelse under 2009 anmäldes Bildt till konstitutionsutskottet för att vara jävig. Bildt anklagades för att vara personligen involverad i fallet och att ha personliga band till Plavšić.[23][24] Bildt vittnade på Plavšićs rättegång år 2002 i Haag och berömde då hennes efterkrigsinsatser som "modiga".[25]

Bildt har sedan medlaruppdraget i Bosnien och Hercegovina haft olika internationella uppdrag för bland annat ESA (Europeiska rymdorganisationen), Europakommissionen och ICANN. Förutom uppdrag i olika företagsstyrelser är han bland annat styrelseledamot i International Institute for Strategic Studies i London, European Policy Center i Bryssel, Apen Italia i Rom, Centre for European Reform i London och Rand Corporation i Arlington County i Virginia och Santa Monica. Han var även ordförande för International Democrat Union 1992–1999.

Bildt är medlem i Trilateral Commission (grundad av David Rockefeller), tillsammans med bland andra Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. Han är hedersdoktor vid University of St. Andrews i Skottland, där han är medlem av rådet för Center for the study of Terrorism and Political Violence. Han har också ett långvarigt engagemang i det slutna elitsällskapet Bilderberggruppen och deltog 1992, 1993, 1996, 1997, 1999, 2000[26], 2006[27], 2007[28], 2008[29] 2009[29], 2010[29], 2013[30] och 2014.[31] Han har även mottagit många dekorationer och hedersutmärkelser från flera länder.

Bildt var även programledare för tv-programmet Middag med Bildt som visades i TV8 2004–2005.

Ämbetstiden som Sveriges utrikesminister

Carl Bildt som utrikesminister, januari 2008.

Bildt inträdde i regeringen Reinfeldt som utrikesminister den 6 oktober 2006. Han har kritiserats av oppositionen, som menat att Bildts handlande som utrikesminister skulle styras av hans privata affärsintressen, intressen i Ryssland och Sudan via aktier och optioner i företagen Lundin Petroleum och Vostok Nafta. Bildt har tillbakavisat kritiken och har även sålt sina aktier i företagen. Optionsinnehavet i Vostok Nafta medförde att han blev KU-anmäld. Bildt har också kritiserats för sin medverkan i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, en internationell organisation som förespråkade invasionen av Irak 2003.

Bildt har stöttat Israels självständighet och rätt att försvara sig mot angrepp, samtidigt som han har kritiserat landets ockupations- och bosättningspolitik och försvarat palestiniernas rätt till ett internationellt erkänt hemland. Han har också upprepade gånger framfört att isoleringspolitiken mot Gazaremsan måste brytas så att området kan överleva på handel och normal affärsverksamhet i stället för bistånd. Han har fördömt både palestinska raketangrepp mot Israel från Gaza samt israeliska bombningar av Gazas civila näringsliv och det israeliska förbudet mot civil import till området.[32]

Bildt vid ett möte med Hillary Clinton, 2011.

Under Bildts tid som utrikesminister har Sverige stått som värd för en FN-konferens om Iraks återuppbyggnad. Under hans ledning har departementet också beslutat att upprätta ambassader i Afghanistan och Vitryssland för att Sverige skall kunna följa den inrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen inom dessa länder. Han har kritiserat kränkningar av mänskliga rättigheter i länder som Ryssland, Iran, Kina och Kuba. Bildt har kritiserat den ryska invasionen av Georgien samt dess annekteringar av Abchazien och Sydossetien. Bildts kritik av Ryssland föranledde de ryska ledarna att ställa in möten med Bildt och andra svenska representanter.[33] Sverige har beslutat att delta i FN-insatser i Tchad och Centralafrikanska republiken. Man har även beslutat om svensk militär insats i Darfur.

Inom Europa- och säkerhetspolitik har utrikesministern förespråkat europeisk enighet samt kärnvapennedrustning och rustningskontroll. I riksdagen har han betonat vikten av att inte lämna över hotet från kärnvapen till efterkommande generationer. Utrikesdepartementet har även beslutat att erkänna republiken Kosovo trots protester från Serbien och Ryssland.

Bildt med Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier.

I juli 2009 beslöts det att ambassaden i Sri Lanka samt generalkonsulaten i Kaliningrad, Kanton, Los Angeles och New York skulle läggas ner. Särskilt förslaget rörande generalkonsulatet i New York möttes av kritik. Samtidigt förordnades förre Bildtmedarbetaren Peter Egardt som utredare med direktiv att lägga fram förslag om reformer inom utrikesförvaltningen, särskilt för struktur och kompetensförsörjning samt samverkan i och utanför regeringskansliet.

Under sin tid som utrikesminister kritiserade Bildt offentligt Egyptens svar på landsomfattande demonstrationer och uttryckte sig följande: "Jag är förfärad över det stora dödstalet under demonstrationerna i Egypten. Säkerhetsstyrkorna kan inte undkomma ansvar" vilket resulterade i en strid mellan Bildt och Egyptens ambassadör i Sverige.[34] Bildt har även hårt kritiserat Ryssland antihomolagar och den förföljelse och misshandel som pågår av homosexuella i Ryssland[35] för vilket han fick mothugg från den Ryska ambassaden.[36] Bildt hyllades av HBT-rörelser efter kritiken.

Efter valet 2014 efterträddes han på posten av Margot Wallström.

Tiden efter regeringen Reinfeldt

I november 2014 blev Bildt styrelseledamot i International Crisis Group i Bryssel.[37]

Bildt nämndes efter Anna Kinberg Batras avgång som partiordförande för Moderaterna i augusti 2017 som en av kandidaterna att efterträda henne, men tackade nej till uppdraget.

Han förekom även i diskussioner om potentiella utrikesministrar i en högerregering efter riksdagsvalet 2022, något han inte visade intresse för.[38]

Bildt sitter som ledamot i styrelsen för den amerikanska stiftelsen och tankesmedjan Rand Corporation som verkar för välfärd och säkerhet.[39]

Kontroverser och kritik

Demonstration mot Carl Bildt och Lundin Oil på Sergels torg. Stockholm 14 januari 2012.

Oppositionspartier, borgerliga politiker och politiska kommentatorer har ifrågasatt Carl Bildts lämplighet som Sveriges utrikesminister på grund av hans hållning i internationella frågor liksom hans privata affärsintressen i den ryska gasjätten Gazprom och Lundin Petroleum, ett oljeföretag med verksamhet i det krigshärjade Sudan.[40][41][42]

Lundin Oil

Carl Bildt gick med i styrelsen för Lundin Oil AB år 2000, efter anklagelser om att oljeföretagen förvärrat kriget i Sudan. Lundin Oil var den ledande operatören av ett konsortium som arbetade i ett område i centrum för Sudans inbördeskrig. Trots att anklagelserna bekräftats av särskilda FN-rapportörer[43] och den kanadensiska regeringens utredning,[44] lyckades Bildt överleva den offentliga kontroversen i Sverige, och Lundin Oil kunde fortsätta bedriva verksamhet i Sudan. I juni 2010 offentliggjorde European Coalition on Oil in Sudan ECOS rapporten ”Unpaid debt”, där Lundin pekas ut som delaktigt i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Företaget förnekade brott, men efter att ha studerat rapporten, öppnade den svenska åklagarmyndigheten en brottsutredning. Efter åklagarens beslut krävde flera riksdagsledamöter att Bildt skulle avgå,[45] något han vägrade att göra. Av en undersökning av Bildts retoriska strategi under denna tid framgår att han framför allt ifrågasätter journalisters fakta eller definitioner, vilket innebär att journalister sällan får möjlighet under intervjuer att ifrågasätta lämpligheten i det Bildt gjort.[46]

Privat aktieinnehav

Efter att ha avgått som ledare för Moderaterna 1999 engagerade sig Bildt i flera uppdrag inom näringslivet samt i internationella tankesmedjor. Till den senare kategorin hör medlemskap i styrelsen för tankesmedjan Rand Corporation, som står nära det amerikanska försvaret. Han var också medlem i styrelsen för European Policy Center (Bryssel) samt International Institute for Strategic Studies (London) och International Advisory Board of the Council on Foreign Affairs (New York). Han satt också i styrelsen för det amerikanska investmentbolaget Legg Mason, som bland annat investerat i försvarsindustrin.[47]

År 2002 gick Bildt med i styrelsen för Vostok Nafta, ett investmentbolag med innehav i första hand i statliga ryska gasbolaget Gazprom. Bildt var också styrelsemedlem i oljebolaget Lundin Petroleum och medlem i fondförvaltaren East Capitals rådgivningskommitté. Han lämnade dessa uppdrag i samband med att han blev utrikesminister i oktober 2006.

Bildt har kritiserats för möjliga intressekonflikter på grund av hans tidigare position i Vostok Nafta och hans aktieinnehav i företaget. Gazprom är nämligen det företag som bygger den omstridda naturgasledningen mellan Ryssland och Tyskland som går förbi Gotland, ett bygge som godkänts av den svenska regeringen. Denna intressekonflikt anses också kunna påverka relationerna mellan Sverige och andra EU-länder samt Ryssland, då många EU-länder är beroende av rysk olja och gas för sina energibehov.[48][49] Det har också kommit fram att svenska staten satsat nära en miljard svenska kronor (140 miljoner US-dollar) i Vostok Nafta via de svenska AP-fonderna.[50] Bildts aktieinnehav i Vostok Nafta KU-anmäldes av Miljöpartiets Ulf Holm i oktober 2006, två månader senare i december 2006 avyttrade utrikesministern sitt aktieinnehav i Vostok Nafta.[51]

Carl Söderbergh, generalsekreterare för svenska sektionen av Amnesty International, kritiserade också utrikesministerns intressen i ryska gasjätten Gazprom, på grund av Rysslands människorättsproblematik som är en fråga för svensk utrikespolitik.[52] Men kritiken avtog efter att Bildt meddelat sina avsikter att avyttra sig alla finansiella band med bolaget så snart som möjligt. Konstitutionsutskottet kunde inte hitta någon grund för att ifrågasätta Bildts verksamhet i dessa avseenden.

Turkiet

Bildt var som utrikesminister år 2007 en aktiv supporter för Turkiets EU-medlemskapsansökan. Han kallade Istanbul för "ett äkta centrum för Europeisk historia" och Turkiets grundare Kemal Ataturk för "otvetydigt den mest betydande europeiska revolutionären under 1900-talet". I en intervju uttalade Bildt att "det är ingen tvekan om att Turkiet är den del av Europa". Bildts kampanj för att utöka EU var kontroversiell i Europa.[53]

Turkiets potentiella EU-medlemskap försvårades av att landet inte erkände EU-medlemmen Cypern samt invändningar från Frankrikes president Nicolas Sarkozy.[54]

I november 2013 kritiserades Bildt för att i en debattartikel i Dagens Industri ha skrivit att Turkets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan var "på rätt väg" mot bakgrund av att kurder förföljs samt oppositionella och journalister fängslas.[55]

Ukraina

Bildt gav sitt stöd for demonstrationen Euromajdan, som han även besökte under ett besök i Kiev 2013. En av de tre oppositionsledare som stod i spetsen för i demonstrationen var Oleh Tiahnybok partiledare för det högerextrema nationalistpartiet Svoboda.[56][57] När Svoboda sedan fick flera betydelsefulla ministerposter i regeringen Jatsenjuk, kritiserades Carl Bildt i riksdagen för att han inte tydligt tagit avstånd från Svoboda, Bildts svar på kritiken var att kritikerna spelar den ryska propagandan i händerna.[58] Han uttalade att "Jag avstår från att beskriva det partiet. Vi accepterar den regering som har bildats, med många olika personer. Det är en rimlig och demokratisk regering och jag vill inte spela med i den ryska propagandan".[59]

Bildts "twitterdiplomati" fick kritik både i Sverige och Norge efter han i en tweet skrev: "Så har då Ukraina fått sin egen Quisling, sittande på främmande mark där han vädjar om att en utländsk armé ska ge honom hans land tillbaka". Detta var en kommentar till Viktor Janukovytjs begäran om rysk militär hjälp i Ukraina.[60]

Andra kontroverser

Bildt har också ifrågasatts för sin roll som medlem i Kommittén för befrielsen av Irak (CLI), en grupp med nära band till Bush-administrationen som verkade för invasionen av Irak 2003.[61][62]

Efter det sydossetiska kriget 2008, skrev Bildt på sin blogg att det ryska agerandet hade vissa likheter med Nazitysklands annektering av Sudetlandet 1939. Den ryska reaktionen var stark, och det ryska utrikesministeriet meddelade att Bildt inte längre är välkommen i Moskva.[63]

Wikileaks

I USA:s sekretessbelagda diplomatdokument som publicerades av Wikileaks 2010 beskrevs Carl Bildt som en respekterad person i Sverige som har mycket kunskap om omvärlden och ett imponerande kontaktnät. Samtidigt är omdömet att Bildt har "begränsad politisk förmåga".[64] Bildt beskrevs också som någon som tror att han har mer makt och inflytande än han egentligen har, en ”medium size dog with big dog attitude”.[65] USA:s president George W Bush fick inför ett möte med Bildt rådet att spela på Bildts önskan ”att operera på hög nivå” och att låtsas vara imponerad av hans tidigare internationella uppdrag.[66] Andra diplomater i USA och politiker fick också rådet att spela på Bildts självbild för att ”hålla honom på gott humör”.[65]

Sociala medier

Carl Bildt twittrar både på svenska och engelska. På sitt internationella engelskspråkiga twitterkonto har han (i oktober 2018) drygt 665 000 följare. På sitt svenska twitterkonto har han (i oktober 2018) ca 90 000 följare. Carl Bildt driver också bloggen "Alla dessa dagar" med många följare.[67]

Utmärkelser

Carl Bildt samtalar i ämnet Rebuilding Peace and Stability in Afghanistan under World Economic Forum i Davos 2010.
Anna Maria Corazza Bildt och Carl Bildt efter valrörelsen 2014.

Bildt är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989.[74]

Bibliografi

1972 – Landet som steg ut i kylan 1976 – En framtid i frihet 1991 – Hallänning, svensk, europé 1994 – Den enda vägen 1997 – Uppdrag fred 2003 – Uppdrag Europa 2019 – Den nya oredans tid 2022 – Mina krig

Bildgalleri

Referenser

Noter

  1. ^ Sveriges befolkning 2000: Bildt, Nils Daniel Carl (1949-07-15) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
  2. ^ ”80 år fyller den 9 juli Daniel Bildt”. Helsingborgs Dagblad (Helsingborg): s. 18. 8 juli 2000. Läst 2 december 2009. 
  3. ^ Född 1922 i Snöstorp i Hallands län. Källa: Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
  4. ^ [a b] Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985–1988. Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor. 1986. sid. 44. ISSN 0283-4251 
  5. ^ Isaksson (1994), s. 57
  6. ^ Isaksson (1994), s. 66–68
  7. ^ Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. sid. 76 
  8. ^ Backman, Linda (13 november 2009). ”En 17-årig Carl Bildt tar över undervisningen på skolan: Arrogans och ansvar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/100kanslor/en-17-arig-carl-bildt-tar-over-undervisningen-pa-skolan-arrogans-och-ansvar_3746455.svd. Läst 13 september 2011. 
  9. ^ ”www.sus.se”. www.sus.se. http://www.sus.su.se/ett-urval-av-handelser-i-sus-historia. Läst 21 november 2019.  ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714114728/http://www.sus.su.se/ett-urval-av-handelser-i-sus-historia. Läst 5 juli 2014. 
  10. ^ Isaksson (1994), s. 58–61
  11. ^ Tobisson (2009), s. 190
  12. ^ Tobisson (2009), s. 219
  13. ^ ”Carl Bildt banar väg för nätboomen”. Internetmuseum. https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/carl-bildt/. Läst 17 oktober 2017. 
  14. ^ Tobisson (2009), s. 465–466
  15. ^ ”Carl Bildt skanderar ”Bredband för alla””. Internetmuseum. https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/carl-bildt-skanderar-bredband-for-alla/. Läst 10 november 2020. 
  16. ^ [a b c] Dilsa Demirbag-Sten, Oförebildtlig, Expressen, 16 oktober 2006.
  17. ^ [a b] Ahlmark, Per (24 oktober 2006). ”Du vet ju hur Carl är”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/du-vet-ju-hur-carl-ar. Läst 28 mars 2009. 
  18. ^ ”BosNet Digest V5 #11 / Jan. 7, 1996”. www.hri.org. http://www.hri.org/news/balkans/bosnet/1996/96-01-07_1.bos.html. Läst 21 november 2019. 
  19. ^ Mr. Bildt's Responsibility in Bosnia, The New York Times, 17 december 1995
  20. ^ Cortright, David (1997). The Price of Peace: Incentives and International Conflict Prevention. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. sid. 166. ISBN 9780847685561 
  21. ^ Swedish foreign minister Carl Bildt denies over half the Srebrenica massacre Marko Attila Hoare
  22. ^ Hvidfeldt, Anders (1 augusti 1998). ”Bildt höll tyst om massakern”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9808/01/bildt.html. Läst 29 mars 2011. 
  23. ^ Mikael Stengård, Thomas Bodström: Beslutet är jävigt, Aftonbladet, 22 oktober 2009.
  24. ^ On Biljana Plavsic's Early Release, International Security Forum, 25 november 2009.
  25. ^ Bodström KU-anmäler Bildt, Svenska Dagbladet, 23 oktober 2009.
  26. ^ ”De rikas hemliga mötesplats, Dagens Nyheter 2008-06-04” (HTML). Dagens Nyheter. 4 juni 2008. Arkiverad från originalet den 23 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090523204805/http://www.dn.se/nyheter/de-rikas-hemliga-motesplats-1.596647. Läst 10 oktober 2010. 
  27. ^ ”Svenska Dagbladet, Näringsliv” (HTML). Svenska Dagbladet. 12 november 2009. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/hit-fick-reinfeldt-lift-av-wallenberg_3787597.svd. Läst 10 oktober 2010. 
  28. ^ ”Official List of participants for the 2007 meeting” (på engelska) (PDF). Officiellt dokument. 27 september 2009. http://publicintelligence.net/official-list-of-participants-for-the-2007-bilderberg-meeting/. Läst 10 oktober 2010. 
  29. ^ [a b c] ”Bilderberg participants”. Officiell webbplats. Arkiverad från originalet den 28 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140328062349/http://www.bilderbergmeetings.org/meetings.html. Läst 29 juni 2010. 
  30. ^ ”Meeting 2013 - Participants” (på engelska). bilderbergmeetings.org. Bilderberggruppen. Arkiverad från originalet den 7 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130607050957/http://www.bilderbergmeetings.org/participants2013.html. Läst 6 juni 2013. 
  31. ^ ”Participants”. www.bilderbergmeetings.org. https://www.bilderbergmeetings.org/press/press-release/participants. Läst 21 november 2019. 
  32. ^ Jönsson, Olof/TT (3 februari 2009). ”Bildt: Medveten förstörelse i Gaza”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildt-medveten-forstorelse-i-gaza. Läst 2 december 2009. 
  33. ^ Hennel, Lena (1 oktober 2008). ”Carl Bildt portad i Ryssland”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1810309.svd. Läst 2 december 2009. 
  34. ^ ”Carl Bildt i nätbråk med ambassadör”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/4dWqz6. Läst 21 november 2019. 
  35. ^ Brandel, Tobias (29 juli 2013). ”Bildt i hård kritik mot antihomolagar”. Bildt i hård kritik mot antihomolagar. https://www.svd.se/bildt-i-hard-kritik-mot-antihomolagar. Läst 21 november 2019. 
  36. ^ Rönnbäck, Erik Paulsson (30 juli 2013). ”Ryssland svarar på Bildts kritik”. Ryssland svarar på Bildts kritik. https://www.svd.se/ryssland-svarar-pa-bildts-kritik. Läst 21 november 2019. 
  37. ^ Carl Bildt får jobb på Crisis group, Dagens nyheter 11 november 2014
  38. ^ Hanna Jakobson (15 september 2022). ”De kan bli ministrar i Kristerssons regering”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/sverige/de-kan-bli-ministrar-i-kristerssons-regering/. Läst 16 september 2022. 
  39. ^ Monica, 1776 Main Street Santa; California 90401-3208. ”RAND Corporation Board of Trustees” (på engelska). www.rand.org. https://www.rand.org/about/organization/randtrustees.html. Läst 25 september 2022. 
  40. ^ ”KULTUR: Avgå Bildt!”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/4dLPbV. Läst 21 november 2019. 
  41. ^ ”Expressen”. Arkiverad från originalet den 1 november 2011. https://web.archive.org/web/20111101044006/http://www.expressen.se/Nyheter/1.2036102/vansterpartiet-kraver-carl-bildts-avgang. Läst 2 november 2011. 
  42. ^ ”Expressen”. Arkiverad från originalet den 14 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110614215138/http://www.expressen.se/1.521306. Läst 31 oktober 2011. 
  43. ^ Gerhart Baum (1 maj 2003). ”Special Rapporteur of the Commission on Human Rights on the situation of human rights in the Sudan”. FN. http://www.ecosonline.org/reports/2003/%5Eindex.html/Statementbythespecialrapporteurbaum2003.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  44. ^ Kanadas utrikesdepartement (1 januari 2000). ”Human Security in Sudan: The Report of a Canadian Assessment Mission”. http://www.ecosonline.org/reports/2000/%5Eindex.html/Human%20Security%20in%20Sudan.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  45. ^ Ekot (21 juni 2010). ”V kräver Bildts omedelbara avgång”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3798429. Läst 18 april 2012. 
  46. ^ Dahlgren, P. M. (2013). ”Politikers retoriska självförsvar under mediedrev: Hur statusläran kan ge ny kunskap om politiska intervjuer”. Nordicom-Information 35 (3–4): sid. 33–47. https://www.nordicom.gu.se/sv/publikation-forfattare/peter-m-dahlgren. 
  47. ^ ”Fler optioner i Bildts portfölj”. Dagens Industri. 09 januari 2007. http://www.di.se/artiklar/2007/1/9/fler-optioner-i-bildts-portfolj/. 
  48. ^ ”Startsida - läs de senaste nyheterna”. Affärsvärlden. https://www.affarsvarlden.se/. Läst 21 november 2019. 
  49. ^ ”DN”. DN. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=581977&previousRenderType=1. Läst 21 november 2019. 
  50. ^ text-tv, Aftonbladet. ”SBAB sänker och höjer boräntor”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article14594667.ab. Läst 21 november 2019. 
  51. ^ ”Bildts aktieinnehav KU-anmäls”. Affärsvärlden. Arkiverad från originalet den 2019-08-17. https://web.archive.org/web/20190817014434/https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/bildts-aktieinnehav-ku-anmals-br-br-6707432. Läst 21 november 2019.  ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2019. https://web.archive.org/web/20190817014434/https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/bildts-aktieinnehav-ku-anmals-br-br-6707432. Läst 21 november 2019. 
  52. ^ Bildt KU-anmäls för aktieinnehav, Svenska Dagbladet, 20 oktober 2006.
  53. ^ Ivar Ekman (11 december 2006). ”Top Swedish official backs Turkey for EU”. International Herald Tribune. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071015125225/http://www.iht.com/articles/2006/12/11/news/sweden.php. Läst 17 november 2019. 
  54. ^ ”European nations urge Turkey to stay on EU course” (på amerikansk engelska). The New York Times. 23 juli 2007. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2007/07/23/world/europe/23iht-ankara.4.6789285.html. Läst 17 november 2019. 
  55. ^ ”Stå rakryggad mot Erdogan i dag, Bildt”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/4dWrEe. Läst 17 november 2019. 
  56. ^ ”Massiv demonstration i Kiev – kräver avgång”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/massiv-demonstration-i-kiev--kraver-avgang/. Läst 21 november 2019. 
  57. ^ ”Hoppas på miljondemonstration i Kiev SvD”. 8 december 2013. Arkiverad från originalet den 8 december 2013. https://archive.is/20131208150134/http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hoppas-pa-miljondemonstration-i-kiev_8803488.svd. Läst 21 november 2019. 
  58. ^ ”Bildt pressades om Svoboda”. DN.SE. 14 mars 2014. https://www.dn.se/nyheter/sverige/bildt-pressades-om-svoboda/. Läst 21 november 2019. 
  59. ^ Inge Andersson, Bo (14 mars 2014). ”Krim: Nu beror allt på Putin”. Krim: Nu beror allt på Putin. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/krim-nu-beror-allt-pa-putin. Läst 21 november 2019. 
  60. ^ ”Bildt får skarp kritik för Quisling-tweet”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/e1OnRO. Läst 21 november 2019. 
  61. ^ Bildt in hot water over Iraq war lobbying Arkiverad 18 november 2011 hämtat från the Wayback Machine., The Local, 23 februari 2007.
  62. ^ Vad Carl Bildt gjort för kriget Arkiverad 24 januari 2007 hämtat från the Wayback Machine., Aftonbladet, 27 oktober 2006.
  63. ^ Sweden evokes Hitler in condemning Russian assault The Local 9 augusti 2008
  64. ^ Holmström, Mikael (6 december 2010). ”Bildt ger USA problem”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-ger-usa-problem_5780465.svd. Läst 12 juli 2011. 
  65. ^ [a b] Larsson, Thomas (5 december 2010). ”Bildt har begränsad politisk förmåga”. Sveriges Television. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/usa-diplomatens-omdome-bildt-har-begransad-politisk-formaga. Läst 12 juli 2011. 
  66. ^ Stengård, Mikael (5 december 2010). ””Bildt har satt på sig en för stor kostym””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8230586.ab. Läst 12 juli 2011. 
  67. ^ Svensson, Nicklas "Bildt blev M-lefarens nya vapen". Aftonbladet 12 oktober 2018.
  68. ^ ”Medaljförläningar den 6 juni 2003”. Royalcourt.se. 6 juni 2003. Arkiverad från originalet den 12 november 2018. https://web.archive.org/web/20181112150137/https://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ordnarochmedaljer/medaljer/medaljforlaningar/arkivmedaljforlaningar/medaljforlaningar20030606.5.1a2467a10ad032dc26800015998.html. Läst 2 december 2009. 
  69. ^ ”Vabariigi President”. www.president.ee. https://www.president.ee/en/estonia/decorations/bearer/40/carl-bildt. Läst 2 juli 2020. 
  70. ^ ”Vabariigi President”. www.president.ee. https://www.president.ee/en/estonia/decorations/bearer/19211/carl-bildt. Läst 2 juli 2020. 
  71. ^ ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/305898. Läst 10 maj 2020. 
  72. ^ ”Tildelinger av ordener og medaljer” (på norska). www.kongehuset.no. Norges kungahus. https://www.kongehuset.no/tildelinger.html?tid=28028&sek=27995&q=Bildt%2C+Carl&type=&aarstall=. Läst 15 december 2021. 
  73. ^ Nordenvall, Per (red.); Marianne Setterblad (2006). Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. Stockholm: Riddarhusdirektionen. sid. 76. ISSN 0347-9633. ISBN 91-631-9198-9 
  74. ^ ”Akademiens ledamöter”. Kungl Krigsvetenskapsakademien. http://kkrva.se/?page_id=2533. Läst 24 november 2018. 

Tryckta källor

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Carl Bildt.

Wikiquote har citat av eller om Carl Bildt.

Carl Bildt på Sveriges riksdags webbplats



Politiska uppdrag
Företräddes av
Carl Cederschiöld 		 Fria Moderata Studentförbundets ordförande
1973–1974 		Efterträddes av
Mats Svegfors
Företräddes av
Ulf Adelsohn 		 Moderaternas partiledare
1986–1999 		Efterträddes av
Bo Lundgren
Företräddes av
Ingvar Carlsson 		 Sveriges statsminister
1991–1994 		Efterträddes av
Ingvar Carlsson
Företräddes av
Jan Eliasson 		 Sveriges utrikesminister
2006–2014 		Efterträddes av
Margot Wallström


v • r
Moderata samlingspartiet
Ledarskap
Partiledare
Partisekreterare
Gruppledare
i riksdagen
(från 1971)
I regeringsställning
Associerade organisationer
Organisationer och företag
Historia och relaterade ämnen
1Koalitionsregering med Liberala samlingspartiet 2Samlingsregering med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Bondeförbundet 3Koalitionsregering med Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna 4Koalitonsregering med Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna 5Koalitonsregering med Kristdemokraterna och Liberalerna
 
Moderaternas riksdagsledamöter
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1991–1994
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Bo Arvidson • Jan Backman • Inga Berggren • Stig Bertilsson • Carl Bildt • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Görel Bohlin • Leif Carlson • Charlotte Cederschiöld • Rolf Clarkson • Rolf Dahlberg • Bertil Danielsson • Hans Dau • Maud Ekendahl • Ingvar Eriksson • Björn von der Esch • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Bo Frank • Lennart Fridén • Filip Fridolfsson • Margareta Gard • Inge Garstedt • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Nic Grönvall • Ann-Cathrine Haglund • Birger Hagård • Lennart Hedquist • Hugo Hegeland • Chris Heister • Ingrid Hemmingsson • Birgit Henriksson • Tom Heyman • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Wiggo Komstedt • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Anna Lindgren • Olle Lindström • Bo Lundgren • Pehr Löfgreen • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Patrik Norinder • Hans Nyhage • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Mona Saint Cyr • Jan Sandberg • Anita Sidén • Per Stenmarck • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Ingegerd Troedsson • Margaretha af Ugglas • Ivar Virgin • Knut Wachtmeister • Alf Wennerfors • Per Westerberg • Birgitta Wistrand • Bengt Wittbom • Liselotte Wågö • Göran Åstrand
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1994–1998
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Eva Björne • Leif Carlson • Rolf Dahlberg • Maud Ekendahl • Catharina Elmsäter-Svärd • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Jan-Olof Franzén • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Rolf Gunnarsson • Birger Hagård • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Jeppe Johnsson • Annika Jonsell • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Ulla Löfgren • Jerry Martinger • Ulf Melin • Carl G. Nilsson • Margareta E. Nordenvall • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Ola Sundell • Åke Sundqvist • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Peter Weibull Bernström • Per Westerberg • Birgitta Wichne • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1998–2002
Berit Adolfsson • Christel Anderberg • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Gunnar Axén • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Leif Carlson • Margareta Cederfelt • Anne-Katrine Dunker • Maud Ekendahl • Lars Elinderson • Catharina Elmsäter-Svärd • Karin Enström • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Rolf Gunnarsson • Catharina Hagen • Stefan Hagfeldt • Roy Hansson • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Cristina Husmark Pehrsson • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Carl-Axel Johansson • Jeppe Johnsson • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Anna Kinberg Batra • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Björn Leivik • Göran Lennmarker • Anna Lilliehöök • Göran Lindblad • Lars Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Cecilia Magnusson • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Per-Samuel Nisser • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Inger René • Stig Rindborg • Jan-Evert Rådhström • Anita Sidén • Anders Sjölund • Carl-Erik Skårman • Ola Sundell • Ewa Thalén Finné • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Per Westerberg • Henrik Westman • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Carl_Bildt&oldid=53490907”