Bläcka

Stämplingsbläckor för att markera träd som ska avverkas, artificiell exempelbild.

Bläcka eller bläck är ett äldre begrepp inom skogsindustrin som inbegriper: ”ljust märke i träd åstadkommet genom borthuggande av bark och ytved”.

Huggande av bläckor kallas bläckande eller bläckning.

Etymologi

Bläcka och dess besläktade ord härrör från samma rot som ”blek” (jämför ”näck” till ”naken”). Blek har varit en regional variant i bland annat Småland och Blekinge, med varianten blekk och blekka i Närke. I Norge har blik förekommit samt i Finland bliku och bläku.

Ett liknande substantiv, bleka, finns belagt med betydelsen ”blekhet”, en avledning till ”blek” med avseende på bildningen ”svärta”, vilken även finns i tyskan som Bleiche.

Bruk

Begreppet är relativt brett och har historiskt bland annat avsett följande:

Stämpling

Bläcka eller stämplingsbläcka kunde förr syfta på en handstor markering på ett träd som ska avverkas, oftast i samband med stämpling.

Dito är i dag förbjuden då bläckan medverkar till att blånad samt röta (”stämplingsröta”) angriper veden i trädets värdefullaste del.

Utvinning

Bläcka kunde förr syfta på en äldre process där man skalar av barken på löv- och barrträd för att utvinna kåda innan den förädlas till harts, terpentin och dylikt i industriella sammanhang. Sedan kådan blivit insamlad efter den första bläckningen, utvidgas bläckorna (det avbarkade området) successivt åt sidorna för att utvinna mer kåda.^{[källa behövs]}

Vägmarkering

Bläcka eller bläckning kunde förr syfta på ristningar på barkskalade träd som kan markera bland annat rågång och väg.^{[källa behövs]}