Hieroglyfer
Hieroglyfer, grekiska hieroglyphikos(heliga tecken) , kallas den fornegyptiska bildskriften. Totalt fanns cirka 1000 tecken, vilka uttryckte ord, bokstäver eller bokstävskombinationer. Några få andra bildskrifter benämns också som hieroglyfer - hettiter/luviers skrift i den Främre Orienten och den minoiskakulturens på Kreta. Minoerna använde sig av en bildskrift, som senare utvecklades till Linear A och dess efterföljare Linear B. Även dessa brukar betecknas som hieroglyfiska.
Annan bildskrift benämns ibland felaktigt som hieroglyf, när de mer korrekt bör kallas enbart glyf. Det gäller till exempel mayas skrift i Mellanamerika. Kinesisk skrift heter i Japan kanji och kallas aldrig för hieroglyf.
Egyptiska teckens uppbyggnad
Hieroglyfskriften uppstod förmodligen efter inflytande av kilskriften ca 3000 år f.Kr. Ett enskilt hieroglyftecken kan ha tre olika funktioner beroende på sammanhanget: logogram eller ideogram (återger ett ord), fonogram (återger konsonantljud) eller determinativ (klassificerar det redan skrivna ordet). I likhet med de allra flesta semitiska språk återges endast språkets konsonanter (alltså ej vokalerna) i hieroglyfskriften. Endast omkring ett hundratal tecken användes regelbundet, men man räknar med användandet av ca. 800 tecken under klassisk tid.
Skriftens utveckling
Hieroglyferna kom främst att användas till officiella inskriptioner på tempelväggar, i gravar och på konstföremål. För skrivandet av texter med mer vardagliga ämnen (brev, kvitton och dylikt) använde egyptierna hieratisk skrift skriven med bläck på papyrus. Denna kursiva skrift utarbetades av skrivarna ur hieroglyfskriften för att kunna skriva enklare och snabbare. Från de egyptiska hieroglyferna utvecklades även den så kallade proto-sinaitiska skriften av semiter, vilken senare på omvägar kom att utvecklas till det latinska alfabetet. Hieroglyfer användes i Egypten ända in i den romerska kejsartiden på monument och tempelväggar.
Lösningen av hieroglyfskriften
Genombrottet för tolkningen av de egyptiska hieroglyferna skedde år 1822 genom Jean François Champollions publicering av sin studie av de tre parallella texterna på Rosettastenen. Stenen (sedan år 1802 i British Museum) har en inskrift bestående av 14 rader hieroglyfer, 32 rader demotisk skrift och 54 rader grekiska.
Mytologi
Hieroglyfskriften förknippades med vishetens gud Thot som ofta avbildas med skrivarattiraljer, men även gudinnan Seshat kopplas samman med aktuella skrift som tänktes vara en gåva från gudarna till människorna. Egyptierna själva kallade sin skrift för mdw ntr(w), "gudarnas ord".
Hieroglyfernas princip
Hieroglyferna har direkt koppling till fornegyptiskan. Till exempel så är det fornegyptiska ordet för ansikte "hr" och ritar man då ett ansikte i en text blir dess ljudvärde naturligtvis just "hr". Men andra stavningsregler är inte lika självklara. T.ex. för att skriva "älska", "meri" på fornegyptiska, används hieroglyfen för bondens hacka. Varför? Jo, därför att "hacka" på fornegyptiska innehåller samma konsonanter (m och r) som i "meri". För att förtydliga att man inte menar "hacka" utan "älska" används så kallade determinativ, ett slags tilläggssymboler utan ljudvärde. Ett exempel är det fornegyptiska ordet "b-aleph" (skrivs med en ibis över en korg): Med en arm som determinativ betyder det "arbete", men med en sittande man som determinativ ändras ordets betydelse till "arbetare".
En liknande "förvandlingsprocess" kan förändra ideogrammens (d.v.s. 2-, 3- eller 4-konsonantstecknens) ljudvärde, fast här är det inte determinativen utan fonogrammen (enkonsonantstecken) som förändrar innebörden. Till exempel kan hieroglyfen för "tron" uttalas "st", "var" eller "htm". Om hieroglyfen följs av ett s eller ett t måste uttalsalternativen "var" och "htm" uteslutas, på samma sätt som "st" och "htm" uteslutas när hieroglyfen följs av v, a eller r. Således ska varje ideogram följas av ett, två, eller tre fonogram som symboliserar ett ljud som ideogrammet innehåller för att förtydliga innebörden. Men ibland stavas inte ordet utan ritas med ett litet streck under, respektive bredvid hieroglyfen (beroende på åt vilket håll man skriver) och utläses då som det som bilden föreställer, istället för dess ljudvärde. Men detta innebär ingen skillnad i fornegyptiskan, eftersom hieroglyfen oftast har samma ljudvärde som saken den föreställer.