Europafilm
| Europafilm AB | |
| Typ | Privat aktiebolag |
|---|---|
| Huvudkontor |  Stockholm, Sverige |
| Bransch | Filmbolag |
| Historik | |
| Grundat | 1930 |
| Uppköpt av | Bonniers – 1984 |
| Gick upp i | SF Studios |
| Upplöst | 1984 |
Europafilm AB (ofta skrivet som AB Europa Film[1]) var ett svenskt film- och biografbolag. Bolaget bildades 1930 och upphörde i samband med fusionen med Svensk Filmindustri (SF) vid årsskiftet 1984/1985.
Historia
[redigera | redigera wikitext]
Europafilm grundades 1930 av bröderna Gustav Scheutz och Per Scheutz, med stöd av regissören Schamyl Bauman. Namnet hade Bauman låtit registrera några år tidigare. Tanken var att börja importera europeiska talfilmer men snart bestämde bolagets ledning att svensk tonfilm var något att satsa på.[2]
Bolagets första film blev Kärlek och landstorm som Bauman själv regisserade. Film började spelas in sommaren 1931 i Åbo. Efter problem med inspelningen – ljudet hade försvunnit på grund av felaktig hantering av filmen – så färdigställdes filmen i Stockholm. Filmen blev en oväntat stor framgång och Gideon Wahlberg, som skrivit förlagan och spelade huvudrollen, skulle kommande år leverera fler pjäser som blev framgångsrika filmer som bidrog till att göra Europafilm till en solid filmindustri.[2]
Inspelningslokaler blev från 1933 en nedlagd cementplattefabrik i Mariehäll i Bromma, Stockholm där tre filmstudios uppfördes.[2] Europa Film hyrde fabrikslokalerna från hösten 1932 och köpte dem 1933. Det var Emil A. Pehrsson (senare Lingheim) som hittade lokalerna.[2][3] Anledningen till flytten var inspelningen av Fridolf i lejonkulan med cirkusdjur som krävde utrymme.[2] År 1943 köpte Europafilm Folkteatern, och under några år fungerade den som biograf parallellt med teaterverksamheten.
Biograf Saga i Stockholm var bolagets stora premiärbiograf. Den byggdes 1937 i en av de nya kontorsfastigheterna längs Kungsgatans norra sida. År 1941 övertog Europafilm även aktiemajoriteten i AB Stjärnbiografer och fick därmed tillgång till flera biografer i övriga Sverige. Antalet biografer var cirka 100 år 1980.[4] Bolaget hade också ett samarbete med Anders Sandrew.[2]
Uppgång
[redigera | redigera wikitext]
Den stora uppgången för Europafilm kom med Edvard Persson som blev en folkkär artist och vars filmer rönte mycket stor framgång över hela Sverige. Det var oftast soliga komedier med muntra budskap och ständiga lyckliga slut. Gustav Scheutz engagerade Weyler Hildebrand som i början av 1930-talet var regissör och manusförfattare till filmerna Muntra musikanter och Fridolf i lejonkulan (1933). Hildebrand regisserade även Söderkåkar av Gideon Wahlberg 1932 där Edvard Persson tonfilmdebuterade. Under 1940-talet producerades kostymfilmer som Lasse-Maja (1941) och Åke Ohbergs Snapphanar (1942) med manus av Karl Ragnar Gierow.[5]
1946 spelade Europafilm in Sveriges första färgfilm, Klockorna i Gamla stan. Den filmades i Cinecolor med Edvard Persson i huvudrollen. Bolaget kunde 1946 fira mottagandet av totalt nio Charlie-statyetter, ett kortlivat filmpris, för Åsa-Hanna med manus av Barbro Alving och Elin Wägner och Anders Henriksons Blod och Eld.[2] 1948 köpte Europafilm tillsammans med Anders Sandrew filmlaboratoriet AB Film Labor.
För Leva på "Hoppet" i regi av Göran Gentele mottog Europafilm en silverbjörn vid filmfestivalen i Berlin. Gentele gjorde även komedier som Fröken April (1958) och Sängkammartjuven (1959) för Europafilm.[5] Från mitten på 1950-talet stagnerade Europafilm med färre produktioner och mindre publikdragande filmer. Dess tidigare stora dragplåster Edvard Persson avled 1957. I takt med introduktionen av TV i Sverige permanentades stagnationen för bolaget och branschen i stort. Det minskade antalet biobesök och högre produktionskostnader ledde till samarbeten med tidigare konkurrenter. Bolaget hade även en omfattande produktion av beställningsfilm: reklam-, skol- och informationsfilmer. Bolaget byggde upp en omfattande ljudkopieringsverksamhet.[4]
Renässans
[redigera | redigera wikitext]När Bo Widerberg kritiserade den svenska filmen i början av 1960-talet kom Gustav Scheutz överraskande att erbjuda honom att göra film på Europafilm vilket ledde fram till de kritikerrosade filmerna Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963). Även Jörn Donner gjorde film på Europafilm sedan filmavtalet väckt Gustav Scheutz intresse för kvalitetsfilm.[6] Roy Andersson gjorde filmen En kärlekshistoria (1970) för Europa Film efter att SF tackat nej.[7]
I mitten av 1970-talet kom en ny uppgång för Europafilm med filmer som Janne Halldoffs Polare, Jack och Dante - akta're för Hajen!. 1979 kom Lasse Åbergs Repmånad som rönte stor framgång som sedan följdes upp 1980 med Sällskapsresan och som gjorde Åberg till en stor stjärna inom svensk film. Nu satsade Europafilm framåt med egna produktioner, inköp av filmer från utlandet och utbyggnad av sitt nya huvudkontor. Huvudkontoret förlades bredvid studiohusen på Tappvägen i Mariehäll i Bromma. Tidigare hade huvudkontoret med lager varit placerat på Kungsgatan 24 ovanför paradbiografen Saga.
Nedgång och slutet
[redigera | redigera wikitext]På grund av några felsatsningar i början av 1980-talets första år kom företaget i ekonomiskt trångmål. De främsta felsatsningarna gjordes av dåvarande VD:n Torbjörn Sjöberg som köpte distributionskontrakt till olika amerikanska filmer för visning i Sverige. Kontrakten gjordes upp i dollar och när sedan dollarn ökade i värde med 100 %[källa behövs] blev filmerna dubbelt så dyra i inköp. Sedan gjordes mastodontsatsningen Kalabaliken i Bender som blev ett ekonomiskt misslyckande.
Det konkursmässiga[8] Europafilm köptes 1984 av Bonniers från ägarfamiljen Scheutz för 22 miljoner kronor.[9] Scheutz fusionerade därefter med sitt film- och biografbolag Svensk Filmindustri. Europafilms tidigare studioateljéer i Bromma köptes av grammofonbolaget Sonet. Under den här tiden producerades den film som avsåg att dra upp Europafilm ur nedgången - Sällskapsresan II – Snowroller.
Verkställande direktörer
[redigera | redigera wikitext]- Gustav Scheutz 1930–1967
- Ejnar Gunnarholm 1967–1977
- Torbjörn Sjöberg 1977–1984
Grammofonavdelningen
[redigera | redigera wikitext]Europafilm hade också en grammofonavdelning som bedrev omfattande skivutgivning. Under 1970-talet gav man på etiketten Ljudspår bland annat ut en rad plattor med proggrörelsen närstående musiker. Bland utgivningarna märks Fläsket brinner, Björn Isfält, Mikael Ramel, Janne Schaffer, Skäggmanslaget, Bernt Staf, Ted Ström, Lasse Tennander, Vargen, Rolf Wikström, Vildkaktus, Cornelis Vreeswijk, Tom Zacharias och Finn Zetterholm.
Filmproduktioner i urval
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”AB Europa Film - Uppslagsverk”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ab-europa-film. Läst 18 september 2020.
- ^ [a b c d e f g] Waldekranz 1980
- ^ http://www.filmsoundsweden.se/ljudbilder/ef_bilder/pages/ef_00.htm
- ^ [a b] Föreningen Stockholms företagsminnen, årsböcker 1985–1987
- ^ [a b] https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/6379
- ^ Sverige: Resor i ett främmande land, Jörn Donner
- ^ Mårten Blomkvist. "Var Nicholson skadad på riktigt?", Dagens Nyheter, 3 februari 2012. Läst den 9 februari 2012.
- ^ ”Fusionen mellan Svensk Filmindustri och Europa Film”. www.filmsoundsweden.se. http://www.filmsoundsweden.se/backspegel/europa_film_slut.html. Läst 18 september 2020.
- ^ http://www.filmsoundsweden.se/backspegel/europa_film_slut.html
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Waldekranz, Rune (1980). Paradoxen Gustav Scheutz. Stockholm: Europa film. Libris 681130
- Jungstedt, Torsten (1980). Europa film 50 år. Stockholm: Europa film