Hoppa till innehållet

Svenska armén

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Armen)
Armén
Vapen för Armén tolkat efter dess blasonering.
Information
Datum1521– (503 år)
LandSverige
Del avFörsvarsmakten
HögkvarterArméstaben
FörläggningsortEnköpings garnison
MarschKungliga svenska arméns paradmarsch (Carl Anton Philipp Braun)
Kända slag och krigLista över svenska krig
Befälhavare
ArméchefGeneralmajor Jonny Lindfors
Stf. arméchefBrigadgeneral Per Nilsson[1]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Arméchefens kommandotecken

Svenska armén är en försvarsgren inom den svenska Försvarsmakten med uppgift att utveckla, organisera och utbilda markstrids- och luftvärnsförband. Armén består av en insats- och en grundorganisation. Armén är indelad i truppslag: infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängtrupperna.

Ett försvarsbeslut om arméns struktur och utveckling fattas av Sveriges riksdag i regel vart fjärde år.

Historia

[redigera | redigera wikitext]
Svenska arméns storlek under Vasatiden och Stormaktstiden
i jämförelse med övriga europeiska makter
Befolkning ~1650 (miljoner)
Soldater (tusen)
Stat Storlek ~1475 ~1555 ~1595 ~1630 ~1650 ~1710
Sverige 1.1 [2] .. .. 15 [3] 45 [3] 70 [3] 100 [3]
Danmark-Norge 1.3 [2] .. .. .. 30-40 [4] 35 [5] 53 [4]
Preussen 0.5 [6] .. .. .. 12 [7] 8 [8] 40 [9]
Polsk-litauiska samväldet 11 [10] .. .. .. 17 [11] 53 [12] 50 [12]
100* [12]
Ryssland 15 [13] .. .. .. 45 [3] 92 [7] 170 [3]
England 4.7 [14] 25[3] 20[3] 30 [3] . . 70 [3] 87 [3]
Republiken Förenade Nederländerna 1.5 [15] .. .. 20[3] 70 [16] 30 [16] 120 [16]
Frankrike 18 [17] 40[3] 50[3] 45 [3] 80 [16] 100 [16] 340-380 [16]
Habsburgska monarkin 8 [18] .. .. .. 100 [19] 20-24 [18] 110-130 [18]
Kastilien
Aragonien		 7 [17] 20[3] 155[3] 200 [3] 300 [3] 100 [3] 50 [3]
Osmanska riket ** 18 [20] .. .. .. 40 [21] 50 [21] 50 [21]
Osmanska riket *** 94 190 200 .. 70-150 ..
* Alla polska styrkor på båda sidor i Stora nordiska kriget. ** Enbart Janitsjarer. *** Alla trupper.

1634–1901

[redigera | redigera wikitext]

Infanteriet var fram till 2000 det största och äldsta truppslaget inom armén. Enligt 1634 års regeringsform skulle det indelta infanteriet bestå av 20 regementen till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Upplands regemente som det första i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.[22]

Utöver de indelta regementen tillkom även värvade regementen till fot. Antalet regementen kom att variera under 1700- och 1800-talet och en bit in på 1900-talet, som max fanns det ett 30-tal förband som tillhörde truppslaget. Vid två tillfällen under 1700-talet kom truppslaget att drabbas av två större reduceringar. Dels genom Kapitulationen vid Perevolotjna, men även vid Stenbocks kapitulation vid Tönnigen, då stora delar av den svenska armén gick i fångenskap och regementena fick sättas upp på nytt i Sverige.

Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 22 Värmlands regemente.[23] Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.[24]

1901–1936

[redigera | redigera wikitext]

Den 23 maj 1901 beslutade Sveriges riksdag om 1901 års försvarsreform, vilken ledde till att Indelningsverket helt ersattes med allmän värnplikt. Värnpliktssystemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning. Genom utbrottet av Första världskriget beslöt riksdagen om 1914 års härordning den 12 september 1914. Detta medförde att värnpliktstiden ändrades så att den kom att infalla ett år tidigare vid 20 års ålder och sträckte sig fram till 42 års ålder och omfattade då totalt 23 år. Övningstiden för värnpliktiga utökades och omfattade mellan 340 och 365 dagar medan 485 dagar gällde för reservbefäl. Härordningen, det vill säga storleken på armén skulle 1925 omfatta tolv arméfördelningar. Utökningen av krigsmakten skulle ske under en 10-årsperiod, det vill säga mellan 1915 och 1925.

I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Värmlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 22. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.[25][26]

Efter 1925 ansågs det att krigsmakten skulle minskas. Efter slutet av kriget ansågs det att något större krig ej skulle uppkomma under en längre tid på grund av Rysslands och Tysklands kraftigt försvagade ställning samt tillkomsten av Nationernas förbund, genom detta fattades av riksdagen den 26 maj 1925 försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet medförde att arméfördelningarna minskade till fyra och att 17 militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet.

I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.[27] Till exempel Jämtlands fältjägarregemente som hade ett högt stamnummer övertog från den 1 januari 1928 det nummer som Andra livgrenadjärregementet tidigare innehaft, det vill säga I 5.

1936–2000

[redigera | redigera wikitext]
Stridsvagn 103.

I samband med försvarsbeslutet 1936 började armén satsa på pansarvapnet genom att stridsvagnsbataljon vid Göta livgarde (I 2) delades upp i två stycken pansarbataljoner och fördelades 1939 till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Utvecklingen för armén fortsatte i samband med försvarsbeslutet 1942 då beslutet innebar att krigsorganisationen skulle utökas med två arméfördelningar och totalt omfattas av sex stycken. Utöver det tillkom fyra nya truppslag. Luftvärnet avskildes från artilleriet, pansartrupperna avskildes från infanteriet och signaltrupperna som avskildes från fortifikationen samt tygtrupperna. Infanteriet ålades att sätta upp dubbleringsregementen organiserade som fältregementen.

Efter andra världskriget påbörjades en nedrustning men då Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket blev startpunkten på kalla kriget mellan väst och öst. Det svenska svaret på detta kom genom försvarsbeslutet 1948 och resulterade i att försvarsorganisationen skulle bibehållas i samma storlek som under kriget. Värnpliktvolymen uppgick redan 1950 till 40 000 personer. Armén övergick till att organisera brigader efter att tidigare varit organiserad med fältregementen. Brigadens organisation var betydligt mer slagkraftigare och starkare förband. Totalt kom 36 infanteribrigader och pansarbrigader om 6 000 man vardera att sättas upp. Av dessa var sex stycken moderna pansarbrigader, vilka utrustades med den brittiska Centurionstridsvagnen. Med beslutet följde även att tygtrupperna och intendenturtrupperna uppgick mellan åren 1948 och 1951 i trängkårerna inom trängtrupperna, som i samband med detta fick regementsstatus.

Genom försvarsbeslutet 1958 gjordes en mindre reducering av arméns krigsorganisation då fem stycken infanteribrigader avvecklades samt Södermanlandsbrigaden (PB 10) omorganiserades till pansarinfanteri. Dock så gjordes det en satsning på ett fortsatt starkt försvar genom att armén blev dels tillförda den nya stridsvagnen Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1963 fortsatte utvecklingen av arméns slagkraft under 1960-talet då fyra infanteribrigader omorganiserades till pansar samt att tre stycken infanteribrigader övergick till det nya typförbandet Norrlandsbrigad (totalt organiserades fem stycken brigader som norrlandsbrigad). Dock medförde beslutet att två stycken infanteribrigader avvecklades.

I mitten av 70-talet bestod armén av ett stort antal fältförband, lokalförsvarsförband samt hemvärn. Fältförbanden utgjordes av fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 50 självständiga infanteri-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 24 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 6 pansarbrigader utgjorde huvuddelen av förmågan. Lokalförsvarsförbanden bestod av ca 100 bataljoner och 400–500 självständiga kompanier. Totalt kunde Armén mobilisera ca 600 000 man varav hemvärnet nästan bidrog med 100 000 man.[28]

I mitten av 1990-talet bestod armén av fältförband, territorialförband och hemvärn. Armén skulle inrikta sin planering mot 16 brigader och bestod i mitten på 1990-talet av sex fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 100 infanteri-, jägar-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 11 infanteri- och norrlandsbrigader, samt två pansar- och tre mekaniserade brigader. Till detta kan läggas sju artilleriregementen fördelade över riket. Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande varav cirka 100 000 bestod av hemvärnets personal. Viktigare vapensystem som kom ut till förbanden under mitten av 1990-talet var Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122 samt Stridsfordon 90. Vidare fanns stridsvagnssystemen Stridsvagn 103 och Stridsvagn 104 kvar inom armén, dock under utfasning. Dessutom beslutades det i försvarsbeslutet 1992 att splitterskydda en stor del av arméns förband med inköp av öststatsfordon såsom Pansarbandvagn 401 och Pansarbandvagn 501.

2000–2015

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Försvarsbeslutet 2000, Försvarsbeslutet 2004 och Försvarsbeslutet 2009

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen att den taktiska nivån inom försvaret skulle reduceras, det genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att istället utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att ett flertal staber skulle avvecklas. Regeringens förslag till riksdagen innebar en kraftig reducering av arméförbanden. Vilket bland annat innebar att av de tretton brigadförbanden inom armén, skulle endast sex arméförband kvarstå för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade bataljoner. Vidare ansågs att de skulle vara relativt jämnt geografiskt fördelade över landet. Regeringen föreslog att upplösa och avveckla de fem infanteribrigaderna Livgardesbrigaden (MekIB 1), Värmlandsbrigaden (IB 2), Smålandsbrigaden (IB 12), Hallandsbrigaden (IB 16) och Dalabrigaden (NB 13). Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[29]

2015–nutid

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Försvarsbeslutet 2015 och Försvarsbeslutet 2020

Den 14 maj 2019 överlämnade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft", till försvarsminister Peter Hultqvist. I rapporten föreslog försvarsberedningen bland annat att krigsorganisationen skulle tillföras fyra regionalt utbildade territoriella skyttebataljoner, utöver den skyttebataljon som föreslogs på Gotland. Av geografiska-, beredskaps- och utbildningsskäl bedömde beredningen att två nya grundorganisationsenheter behövde etableras i form av två mindre regementen. De föreslagna regementena ansågs ha en årlig utbildningskapacitet om cirka 200–250 värnpliktiga. På sikt och efter ytterligare investeringar och resurstillskott, ansågs regementena kunna utöka utbildningsvolymen för att motsvara behovet av skytteförband för upp till en brigad. De värnpliktiga skulle i största utsträckning uttas regionalt för att bland annat säkerställa hög beredskap vid krigsförbanden. Försvarsberedningen konstaterade att bland annat Falun, Härnösand, Sollefteå och Östersund hade visat intresse för etablering av försvarsmaktsverksamhet.[30]

Inför försvarsbeslutet 2020 presenterade regeringen den 12 oktober 2020 en överenskommelse, om att från 2022 återetablera Dalregementet i Falun, Västernorrlands regemente i Sollefteå, Norrlands dragonregemente i Arvidsjaur samt Bergslagens artilleriregemente i Krisintehamn. Gällande Falun angav regeringen att Dalregementet i Falun skulle återetableras för att utbilda två lokalförsvarskyttebataljoner, för skyddet av förbindelserna till Oslo och för skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar. Dalregementet ansågs av regeringen ha en utbildningskapacitet om årligen på cirka 200–250 inryckande värnpliktiga från närområdet och nå full kapacitet under perioden 2026–2030. Sollefteå ansågs viktig för skyddet av förbindelserna till Trondheim, vilket bland annat berör amerikanska marinkårens utplacerade utrustning i Trøndelag. Till Västernorrlands regemente föreslogs även Jämtlands fältjägarkår knytas som ett utbildningsdetachement i Östersund. Grundutbildningen i Sollefteå skulle motsvara två lokalförsvarsskyttebataljoner och i Östersund en lokalförsvarsskyttebataljon. I försvarspropositionen motiverade regeringen även återinrättandet av Norrlands dragonregemente med den utökade grundutbildningen som följer av organiseringen av två norrlandsjägarbataljoner. Med en utökad utbildning i Arvidsjaur av norrlandsjägarbataljoner särskilt utformade och utbildade för att verka i subarktisk miljö förstärks även den militära närvaron och förmågan i övre Norrland, liksom möjligheterna att verka på Nordkalotten. Eftersom verksamhet kontinuerligt bedrivits i Arvidsjaur även sedan Norrlands dragonregemente lades ned finns huvuddelen av den infrastruktur som behövs redan på plats. För att återinrätta organisationsenheten Norrlands dragonregemente behöver, utöver befintliga lokaler, ytterligare militär och civil personal tillföras för att inrätta en regementsstab samt stödenheter såsom logistikenhet, försvarshälsa samt skjutfältsavdelning. Gällande Bergslagens artilleriregemente angav regeringen att regementets skulle återetableras för att utbilda två till tre artilleribataljoner, för bland annat brigaderna i södra Sverige. Bergslagens artilleriregemente föreslogs av regeringen påbörja återetableringen åren 2021–2025, för att nå full kapacitet under åren 2026–2030.[31][32]

Senast den 1 mars 2021 skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens planering till regeringskansliet (försvarsdepartementet) över återinrättandet av de nya organisationsenheterna.[33] Den 26 februari 2021 presenterade Försvarsmakten sitt budgetunderlag för 2022, där Försvarsmakten redovisade sin planering, förberedelser och verksamhet i syfte att kunna återinrätta de av försvarsbeslutet utpekade regementen. Den 26 februari 2021 presenterade Försvarsmakten sitt budgetunderlag för 2022, där Försvarsmakten redovisade sin planering, förberedelser och verksamhet i syfte att kunna återinrätta de av försvarsbeslutet utpekade regementen. Dalregementet föreslogs etableras från det fjärde kvartalet 2021, samt inleda sin utbildningsverksamhet under 2022. Initialt föreslog Försvarsmakten att Dalregementet skulle överta både verksamhet och lokaler från Dalregementsgruppen. Nybyggnation av ett kasernetablissemang antogs skulle kunna påbörjas år 2023 och innan det skulle stå färdigt åren 2027–2028 så planerades verksamheten bedrivas i Dalregementsgruppens befintliga lokaler. Västernorrlands regemente föreslogs etableras från det första kvartalet 2022, initialt med huvuddelen av verksamheten utgående från Östersund och med regementsledning i Sollefteå. Bakgrunden till förslaget byggde på att Försvarsmakten genom befintliga lokaler sedan tidigare bedrev verksamhet i Östersund, vilket möjliggör utbildningsverksamhet från perioden 2022–2023 i Östersund och efter nybyggnation från 2024 även i Sollefteå. Norrlands dragonregemente föreslogs etableras från det fjärde kvartalet 2021, samt ansvara för utbildning av två norrlandsjägarbataljoner. Bergslagens artilleriregemente föreslogs etableras från den 1 januari 2025 för utbildning av två-tre artilleribataljoner. År 2024 bedömer Försvarsmakten att nybyggnationer i Kristinehamn kan påbörjas för att färdigställs åren 2029–2030. Fram till att byggnationen är klar, föreslog Försvarsmakten att verksamheten vid förbandet bedrivs i tillfälliga lokaler och/eller i lokaler i anslutning till Villingsbergs skjutfält. Från 2025 planeras även grundutbildningen påbörjas vid förbandet, men redan 2021 har Försvarsmakten påbörjat artilleriutbildning i södra Sverige med Skövde garnison som bas.[34]

Vid planeringen av Försvarsmaktens tillväxt betrakatade man att de nya organisationsenheterna ur traditionssynpunkt blev återetableringar. Återetableringen möjliggjordes bland annat av att traditioner vid tidigare nedlagda enheter har förts vidare av andra förband. Vid upprättandet av hemvärnet som stridskraft angavs att traditioner från tidigare regementen kunde föras av hemvärnsbataljonerna, men vid en återetablering skulle återförs dessa till sitt eget regemente. De organisationsenheter som tillkom genom försvarsbeslutet 2020, är en direkt fortsättning av sina föregångare. Förbandens kortbenämningar har bevarats och Försvarsmakten övervägde aldrig att genomföra en revidering av ordningsnumren i likhet med den revidering som genomfördes 1928 i samband med 1925 års försvarsbeslut.[35]

Kvinnor i armén

[redigera | redigera wikitext]

Äldre tid

[redigera | redigera wikitext]

I likhet med övriga europeiska arméer innefattade även den svenska armén en stor närvaro av kvinnor i fält i den så kallade trossen. Under medeltiden var det normalt i hela Europa att armén åtföljdes av kvinnor fält.[36] Dessa utgjordes av hustrur till både befäl och soldater, prostituerade kvinnor, och kvinnor som livnärde sig på att tvätta, sy, laga mat, tvätta och sälja andra hushållstjänster.[36] Eftersom de militära myndigheterna under äldre tid inte erbjöd soldaterna någon gemensam bespisning eller andra förnödenheter, var det upp till den enskilde soldaten att själv förse sig med mat och kläder, och eftersom matlagning, tvätt, sömnad, sjukvård och andra hushållssysslor inte ansågs lämpliga för män, fick dessa sysslor skötas av kvinnor som följde armén, i vardagligt tal kallade "trossen". Kvinnorna uppfattades som nödvändiga för arméns hushållssystem och sågs som en självklar del av det militära livet, även om de periodvis utsattes för hårda restriktioner.

De kvinnor som sålde förnödenheter och sexuella tjänster ansågs också vara en viktig del av armédisciplinen, eftersom de ansågs utgöra en dämpande effekt på de plundringar och sexuella övergrepp på lokalbefolkningen som annars ansågs kunna bli en oundviklig konsekvens.[36] Med framväxten av de nationella arméerna under 1500-talet reglerades kvinnornas närvaro, och en vanlig trend var att soldathustrurna premierades medan de prostituerade kvinnorna och andra som inte var gifta med soldater uteslöts. I praktiken var det dock vanligt att de så kallade "lägerskökorna" accepterades av befälen.[36] Utvecklingen var snarlik i de flesta länder i Europa.

I den svenska armén nämns inte uttryckligen om kvinnor följde armén ut i fält under krigståg på 1500-talet. Reglementet nämner inte kvinnor, och Gustav Vasa föredrog att anställa ogifta legoknektar om möjligt.[36] I praktiken tros de ha varit ett så normalt inslag i militärlivet att de inte uppmärksammades. Att döma av till exempel bevarade listor på hur många personer som förplägades då armén och dess följe bespisades, är det noterat att ett betydligt större antal personer än antalet soldater fick mat, även om det inte nämns vilka dessa övriga personer var. Förhållandet var detsamma i den jämförbara danska armén, men under fälttåget vintern 1567-68 under nordiska sjuårskriget nämns hur en "landsknektskvinna" föder sitt barn i Holaveden: hon nämns av Axel Gyldenstjerne i en krönika av Jon Tursen och Peder Hegelund.[36]

1621–1798

[redigera | redigera wikitext]

I Krigsartiklarna 1621 får soldater uttryckligen tillstånd att ta med sig sina hustrur i fält, medan prostituerade förbjuds, och samma förhållningsorder upprepas i 1683 års krigsartiklar.[36] Under trettioåriga kriget åtföljdes den svenska armén i Tyskland omvittnat av ett mycket stort antal kvinnor. James Turner, en skotte i svensk tjänst, beskrev dem i tre kategorier:

  • hustrur till högre befäl, som färdades i vagn
  • prostituerade, som färdades till häst efter bagaget
  • soldathustrur, som gick till fots bredvid trossen och spelade i viktig roll i arméns hushållssystem[36]

Kvinnor fanns närvarande i fält vid samtliga av Sveriges krig under samma sekel. De högre befälens hustrurs uppgift var främst att upprätthålla ett representativt sällskapsliv även i fält, och bland dem fanns bland andra Agneta Horn och hennes mor. Även inom den svenska armén delade man den vanliga europeiska synen att kvinnorna stärkte disciplinen och dämpade soldaternas övergrepp på lokalbefolkningen genom att förse soldaterna med förplägning, hushållstjänster och sexuella tjänster, men myndigheter och enskilda befäl försökte ständigt motarbeta de prostituerade till förmån för soldathustrur, bland annat genom giftermål.

År 1700 förbjöd Karl XII alla kvinnor att närvara i fält. De enda undantagen var marketenterskorna, som hade de militära myndigheternas tillstånd att sälja livsmedel, brännvin och tobak. Detta förbud var dock helt verkningslöst, och hustrur till militärer på alla nivåer följde med sina makar under hela det stora nordiska kriget, dessutom med kvinnligt tjänstefolk.[36] Det påpekas dock att kvinnorna i den svenska armén var betydligt färre till antalet än i till exempel den samtida sachsiska.

En berömd episod ägde rum då Karl XII den 20 juni 1708 gav order om att samtliga kvinnor i armén, som då officiellt endast bestod av marketenterskor, skulle lämnas bakom då armén korsade floden Beresina till Rysslandp och återvända till Sverige. Kvinnorna korsade dock floden en mil längre upp och återförenades snart med armén, och en stor koloni svenska kvinnor och barn tillbringade några år senare fångenskapen med sina män i Ryssland.

1700- och 1800-talet

[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet professionaliserades och byråkratiserades de nya nationella arméerna allt mer i Europa. Allteftersom arméledningen började organisera ett militärt kollektivt hushållssystem i fält, samtidigt som staten började organisera försörjning för soldathustrur i hemlandet, började kvinnors närvaro i fält förminskas allt kraftigare som det nya hushållssystemet gjorde deras närvaro oberättigad.[36] I många länder, bland annat i Danmark, utfärdades också förbud för soldater att gifta sig utan tillstånd, för att undvika att dessa förde med sig hustrur i fält.[36]

Denna utveckling fortgick under hela seklet i de flesta länder i Europa och kulminerade vid sekelskiftet 1800, då de flesta europeiska arméer endast tillät marketenterskor med militärt tillstånd att följa armén. Det finns inga uppgifter om att kvinnor ska ha följt den svenska armén under Pommerska kriget 1757-1762, men däremot tycks soldathustrur ha funnits närvarande i fält under Gustav III:s ryska krig, om än i kraftigt begränsat antal.[36] I 1798 års Krigsartiklar nämns marketenterskorna som de enda kvinnor med tillstånd att åtfölja armén, och i kommunikationsrullorna för livgardet som kommenderades till Tyskland 1805-06 nämns till slut uttryckligen att hustrurna lämnades hemma.[36]

Under 1800-talet var det som regel endast ogifta yrkeskvinnor som fick följa Europas arméer i fält, sedan de fått tillstånd för ett yrke som bedömdes nödvändigt för armén; detta var först endast det som marketenterska, från 1850-talet också som sjukvårdare. Prostituerade fortsatte informellt också följa armén trots de upprepade förbuden.

Kvinnliga soldater, sedan 1865

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Försvarsmakten_(Sverige) § Kvinnligt_deltagande

Förutom de kvinnor som offentligt följde armén i fält, har kvinnor också trots det länge aktiva förbudet tjänstgjort som soldater utklädda till män, både i Sverige och i övriga Europa.[36] Åtskilliga sådana fall är omtalade i historien från alla delar av världen, både i legender i antiken, och i historiskt bekräftade och dokumenterade fall sedan 1500-talet och framåt. Det kanske mest omtalade fallet i Sverige var Ulrika Eleonora Stålhammar.

I Sverige fick kvinnor först 1989 lönearbeta inom försvaret på samma villkor som män, något som då innebar att det sista manliga yrkesmonopolet i Sverige avskaffades. Samtidigt fick kvinnor tillgång till samtliga militära befattningar inom det svenska försvaret. Detta var ett sent steg i en process från 1800-talets slut som successivt öppnade armén och försvaret i övrigt för (militär) kvinnlig arbetskraft. Nedan listas ett antal steg i den utvecklingen:[37]

  • 1865 – Bildande av Damkommittén, den första kvinnoföreningen som arbetar med försvarsfrågor (och senare del av Röda Korset)
  • 1989 – Kvinnor får tillträde till samtliga militära befattningar
  • 2020 – Laura Swaan Wrede utses till Sveriges första kvinnliga general vid armén

Organisation

[redigera | redigera wikitext]

Befälhavare

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Arméchef

Fram till år 1975 var det den svenska monarken som formellt var chef för armén samt för de ingående förbanden i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. År 1937 bildades Chefen för armén (CA) för att leda armén i fredstid. Efter en stor omorganisation av Försvarsmakten år 1994 avskaffades CA och posten Chefen för arméledningen bildades vid det nyinrättade Högkvarteret (HKV).

År 1998 omorganiserades Försvarsmakten igen. De flesta av uppgifterna för Chefen för arméledningen flyttades över till den nya införda posten Generalinspektören för armén. Posten liknade den för svenska marinen Generalinspektören för marinen och Generalinspektören för flygvapnet.

Den 1 januari 2014 återinfördes befattningen Arméchef inom Försvarsmakten. Befattningen har inte samma uppgift som innan 1994, utan har som uppgift att produktionsleda förbanden inom armén, och vara deras främste företrädare genom att omhänderta Försvarsmaktens traditioner.[38][39]

Chefer för armén

Chefer för arméledningen

Generalinspektörer

Arméinspektörer

Arméchefer

Insatsorganisation

[redigera | redigera wikitext]

Enligt Försvarsmaktens Insatsorganisation 2018 utgörs Armén av följande krigsförband.[41][42]

Depåförband

[redigera | redigera wikitext]

I fredstid är armén indelade i ett antal olika depåförband, eller så kallade Utbildningsförband. Antalet aktiva fredsförband har sedan slutet av Kalla kriget reducerats genom de olika försvarsbesluten med cirka 80–85 procent (en siffra som skiljer sig beroende räknesätt).

Artilleriet

[redigera | redigera wikitext]

CBRN-förband

[redigera | redigera wikitext]

Infanteriet och kavalleriet

[redigera | redigera wikitext]

Ingenjörtrupperna

[redigera | redigera wikitext]

Ledningsförband

[redigera | redigera wikitext]

Luftvärnstrupperna

[redigera | redigera wikitext]

Pansartrupperna

[redigera | redigera wikitext]

Trängtrupperna

[redigera | redigera wikitext]

Vapensystem

[redigera | redigera wikitext]

Inom armén finns bland annat nedan följande vapensystem. Dock så utgick Stridsvagn 121 i samband med försvarsbeslutet 2004 ur Försvarsmaktens insatsorganisation, beslut om dess framtid saknas dock. Artillerisystem 08 även kallad Archer påbörjas att levereras till armén under 2011.

Namn Ursprung Typ Antal Aktiv Bild Kommentar
Bandfordon
Stridsvagn 122 Tyskland Tyskland Stridsvagn 110 1996– Ett kompani om 14 stridsvagnar förrådsställt på Gotland. Övriga i Skaraborgs regemente i Skövde, Södra skånska regementet i Revingehed och Norrbottens regemente i Boden. Ursprungligen 120 vagnar beställda och levererade. Tio vagnar donerades till Ukraina sommaren 2023.
Bärgningsbandvagn 120 Tyskland Tyskland Bärgningsbandvagn 10+4 2002–
Brobandvagn 120 Tyskland Tyskland Brobandvagn 6 (På order) 2017– Fordon är baserad på chassit till tidigare Stridsvagn 121
Ingenjörbandvagn 120 Tyskland Tyskland
Schweiz Schweiz 		Fältarbetsfordon 6 2011– Fältarbetsfordon tillverkad och konstruerad på chassit till tidigare Stridsvagn 121
Stridsfordon 90 Sverige Sverige Pansarskyttefordon 458 1993– Finns i flera version, Stridsfordon 90 (Strf 90), Luftvärnskanonvagn 90 (Lvkv 90), Stridsledningspansarbandvagn (Stripbv 90), Bärgningsbandvagn 90 (Bgbv 90), Eldledningspansarbandvagn (Epbv 90), Granatkastarpansarbandvagn (Gkrpbv 90). Ursprungligen 509 vagnar beställda och levererade, 51 vagnar donerade sommaren 2023 till Ukraina.
Granatkastarpansarbandvagn 90 Sverige Sverige Bepansrad granatkastarvagn 40 2019–
Totalt 40 levererade med start 2019 och den sista levererad 2021
Bandvagn 206/208 Sverige Sverige Bandvagn ??? 1981– I juni 1979 beställde Armén 3500 exemplar av bandvagnen och har sedan tilläggsbeställt ytterligare 1000 vagnar. Från 2000 har ett stort antal avyttrats.
Bandvagn 309 Sverige Sverige Bandvagn 93 2003–
Bandvagn 410 Sverige Sverige Bandvagn 153 2012–
Hjulfordon
Pansarterrängbil XA180 Finland Finland Trupptransportfordon 44 1988– XA-180 eller SISU som den även kallas, har främst använts till utlandsstyrkan. Totalt finns 44 vagnar. 2003/2004 återlämnades 26 lånade vagnar till Finland.
Pansarterrängbil 203 Finland Finland Trupptransportfordon 165 2001– Utvecklad version av XA-180, dock ej amfibisk. Finns i versioner som trupptransport, stridsledning, PVRobot, ambulans.
Pansarterrängbil 300 Finland Finland Trupptransportfordon 420 2023– Levererades med start 2023
Pansarterrängbil 360 Finland Finland Trupptransportfordon 113 2013– Levererades med start 2013 med en option på ytterligare 113 vagnar
Personbil 8 Tyskland Tyskland Grupptransportfordon 400 2013– Fordonet används främst av Hemvärnet.
Terrängbil 14 Tyskland Tyskland Grupptransportfordon 435 1993–
Terrängbil 15 Tyskland Tyskland Grupptransportfordon 151 2017– 90 på order till flygvapnet som klargöringsfordon
Terrängbil 16 Sydafrika Sydafrika Terrängfordon 102 2005–
Bärgningsterrängbil 20T Sverige Sverige Bärgningsfordon ??? ????–
Artilleri
Artillerisystem 08 Sverige Sverige Haubits 26 [43] 2012– 155 mm "Archer", baserad på dumperchassi med ombyggd och modifierad Haubits 77B. Den ursprungliga beställningen var på 24 pjäser. 12 av de 24 norska enheterna beställdes sedan under 2016. De resterande 12 norska enheterna beställdes 2019. Åtta pjäser varav två pjäser som del av underhållssystemet donerades sommaren 2023 till Ukraina. Storbritannien köpte 14 pjäser som tillfällig ersättning för dess AS-90 bandhaubitsar som har donerats till Ukraina. Hösten 2023 beställdes 48 Archerpjäser baserade på en 8x8 lastbil från tyska Rheinmetall MAN Military Vehicles.
Granatkastare m/41 Sverige Sverige Granatkastare 50 1941– 120 mm granatkastare
Luftvärn
Robotsystem 70[44] Sverige Sverige luftvärnsrobotsystem Okänt 1977– Robotsystem 70 uppställt på sin lavett
Robotsystem 90[44] Sverige Sverige luftvärnsrobotsystem Okänt 1993– Kombinerat sikte och lavett till Robotsystem 90.
Luftvärnssystem 103 USA USA luftvärnsrobotsystem Okänt 2021– Levereras åren 2021–2023

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”På ny post”. Försvarets forum (5): sid. 9. 2024. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-aktuellt/forsvarets-forum/2024/forum_2405_webb_lowres.pdf. 
  2. ^ [a b] Ladewig-Petersen, E. (1999). "Nyt om trediveårskrigen." Historisk Tidsskrift., p. 101.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Parker, Geoffrey (1976). "The ’Military Revolution’, 1560-1660 – a myth?". Journal of modern history, vol. 48, p. 206.
  4. ^ [a b] Petersen, Nikolaj Pilgård (2002). Hærstørrelse og fortifikationsudvikling i Danmark-Norge 1500-1720. Aarhus universitet: Universitetsspeciale i historie, pp. 11, 43-44.
  5. ^ "Militærets udvikling." danmarkshistorien. Arkiverad 7 november 2017 hämtat från the Wayback Machine. Retrieved 2016-12-28
  6. ^ "Population of Germany." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  7. ^ [a b] Nolan, Cathal J. (2006). The Age of Wars of Religion, 1000-1650. London: Greenwood Press, vol. 2, p. 620, 852.
  8. ^ Kotulla, Michael (2008). Einführung in die deutsche Verfassungsgeschichte. Berlin: Springer, p. 267.
  9. ^ Craig, Gordon A. (1964). The Politics of the Prussian Army: 1640–1945. London: Oxford University Press, p. 7.
  10. ^ "Population of Central Europe." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  11. ^ Augustyniak, Urszula (2004). W służbie hetmana i Rzeczypospolitej. Klientela wojskowa Krzysztofa Radziwiłła. Warsaw: Semper.
  12. ^ [a b c] Nolan, Cathal J. (2008), Wars of the Age of Louis XIV, 1650-1715. London: Greenwood Press, pp. 368-369.
  13. ^ "Population of Eastern Europe." Tacitus.nu. Arkiverad 8 januari 2018 hämtat från the Wayback Machine. Retrieved 2016-12-28
  14. ^ "Population of the British Isles." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  15. ^ "The Netherlands." Population statistics. Arkiverad 26 december 2011 hämtat från the Wayback Machine. Retrieved 2016-12-28
  16. ^ [a b c d e f] Glete, Jan (2002). War and the State in Early Modern Europe. London : Routledge, p. 156.
  17. ^ [a b] "Population of Western Europe." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  18. ^ [a b c] Hochedlinger, Michael (2003). Austria's Wars of Emergence, 1683-1797. London: Routledge, p. 26, 102.
  19. ^ Creveld, Martin van (2004 ). Supplying War. Cambridge University Press, p. 5.
  20. ^ "Population of Eastern Balkans." Tacitus.nu. Arkiverad 4 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine. Retrieved 2016-12-28
  21. ^ [a b c] Ágoston, Gabor (2010), "Ottoman-Habsburg rivalry and military transformation." In: Tallet, Frank & Trim, D.B.J. (eds.). European Warfare, 1350–1750. Cambridge University Press, p. 128.
  22. ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
  23. ^ von Konow (1987), s. 19
  24. ^ Björkenstam (1994), s. 10-11
  25. ^ von Konow (1987), s. 18
  26. ^ Björck (1996), s. 301
  27. ^ von Konow (1987), s. 31
  28. ^ Bergh, Mats (30 maj 2006). ”Manövertänkande inom Armén. ”Nytt” namn på gammalt tänkande?”. Anna Lindh-biblioteket. Försvarshögskolan. https://fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:426860/FULLTEXT01.pdf. Läst 12 november 2009. 
  29. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 7 november 2021. 
  30. ^ ”Värnkraft - Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/departementsserien/varnkraft---inriktningen-av-sakerhetspolitiken_H7B48. Läst 17 februari 2021. 
  31. ^ ”Överenskommelse om förstärkningar av Försvarsmaktens grundorganisation”. regeringen.se. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/10/overenskommelse-om-forstarkningar-av-forsvarsmaktens-grundorganisation/. Läst 12 oktober 2020. 
  32. ^ ”Regeringens proposition 2020/21:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvaret-2021-2025_H80330. Läst 17 februari 2021. 
  33. ^ ”Regleringsbrev för budgetåret 2021 avseende Försvarsmakten”. esv.se. Arkiverad från originalet den 5 januari 2021. https://web.archive.org/web/20210105084637/https://www.esv.se/statsliggaren/regleringsbrev/?RBID=21217. Läst 17 februari 2018. 
  34. ^ ”Försvarsmaktens budgetunderlag för 2022”. forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-22-bilaga-1.pdf. Läst 7 november 2021. 
  35. ^ ”Traditioner för tillväxt”. forsvarsmakten.se. sid. 73. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-aktuellt/forsvarets-forum/2021/forum_2104_webb_lowres.pdf. Läst 7 november 2021. 
  36. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  37. ^ ”Kvinnan och försvaret – Lottor, bilkårister och blå stjärnor”. www.forsvarsmakten.se. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/kvinnan-i-forsvaret/. Läst 16 september 2023. 
  38. ^ 9 kap. 11 § ”FFS 2013:4 Försvarsmaktens arbetsordning”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 11 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140111110900/http://www.forsvarsmakten.se/Global/Myndighetswebbplatsen/4-Om-myndigheten/Dokumentfiler/lagrum/G%C3%A4llande%20FFS%202012%20-/FFS-2013-4-fmarbo.pdf. Läst 11 januari 2014. 
  39. ^ ”Nya namn på nya poster”. forsvarsmakten.se. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/?section=15809. Läst 23 januari 2014. 
  40. ^ ”Nya namn på nya poster”. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/. Läst 11 januari 2014. 
  41. ^ ”Fm2015 7991 21 bilaga 1 fm bu 17”. forsvarsmakten.se. http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/dokument/budgetunderlag/#Budgetunderlag+2017. Läst 1 januari 2018. 
  42. ^ ”Överstelöjtnant Ulf Hamberg blir ny bataljonschef på Gotland”. Sveriges Radio. 2 januari 2020. https://sverigesradio.se/artikel/7377386. Läst 13 februari 2020. 
  43. ^ ”Försvaret får 24 extra Archer-haubitsar”. http://www.nyteknik.se/fordon/forsvaret-far-24-extra-archer-haubitsar-6788151. Läst 27 september 2016. 
  44. ^ [a b] ”Nygammalt luftvärn skall skydda armebrigaderna”. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2019/01/nygammalt-luftvarn-ska-skydda-armebrigaderna/. Läst 18 juni 2023. 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Ericson Wolke, Lars; Sjöblom, Ingvar; Zetterberg, Kent; Åkesson, Tommy; Åselius, Gunnar; Hugemark, Bo (2023). Svenska arméns historia. Meddelande, 0349-1048 ; 79. Stockholm: Medströms bokförlag. Libris l24mrgmqj4gj7xzb. ISBN 9789173291828 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenska_armén&oldid=56158695”