Demonstrationsfrihet
Demonstrationsfrihet definieras i den svenska grundlagen regeringsformen, andra kapitlet första paragrafen som "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Med demonstrationsfrihet menas rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste enligt ordningslagen ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten. Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller om det kan anses befogat med hänsyn till trafiken. Polisen har ej rätt att stoppa en demonstration, endast p.g.a. att tillstånd för den ej sökts, utan det beror på i princip samma grunder som ett avslag för tillstånd kan ske.
Motstånd mot demonstrationsfriheten
Inom den antifascistiska och antirasistiska rörelsen finns ett visst motstånd mot demonstrationsfriheten för högerextrema grupper. Stieg Larsson ansåg under sin tid som chefredaktör för Expo -demokratisk tidskrift att "varje politiskt möte som utlyses av NSF i praktiken utgör hets mot folkgrupp– vare sig partiet skriker slagord eller inte."[1] som motivering till varför inte NSF ska tillåtas demonstrera. Jenny Lindahl skrev under sin tid som förbundsordförande i ung vänster att "Trollhättans invånare – en del av dem – blockerade platsen för demonstrationen. Till en början var blockaden framgångsrik, nästan med segervittring. Vi kände oss många och starka. Nazisterna skulle inte få demonstrera där de hade fått tillstånd." angående sin medverkan i att sabotera en politisk demonstration i Trollhättan.[2]