Demonstrationsfrihet

Demonstrationsfrihet definieras i den svenska grundlagen regeringsformen, andra kapitlet första paragrafen som "frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats". Med demonstrationsfrihet menas rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste enligt ordningslagen ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten. Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller om det kan anses befogat med hänsyn till trafiken. Polisen har ej rätt att stoppa en demonstration, endast p.g.a. att tillstånd för den ej sökts, utan det beror på i princip samma grunder som ett avslag för tillstånd kan ske. Tillgången på samlingslokaler i form av Folkets Hus och Parker, nykterhetsrörelsens lokaler och bygdegårdarna har i ett historiskt perspektiv varit av avgörande betydelse utifrån den roll som folkrörelserna kommit att spela under 1900-talet.

Motstånd mot demonstrationsfriheten

Mötesfriheten kom till som ett resultat av den svenska arbetarrörelsens långa kamp för demokrati. Under arbetarrörelsens och kvinnorörelsens framväxt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tilläts varken kvinnor eller arbetare att mötas på offentlig plats ^{[källa behövs]} och demonstrationsrätten var starkt begränsad.