Ale (isbrytare)
 Ale[1][2] | |
 | |
| Överblick | |
|---|---|
| Namn | Ale[1][2] |
| Typ | Isbrytare |
| Varv | Wärtsilä, Helsingfors, Vasa |
| Beställd | 1972 |
| Påbörjad | 1972 |
| Sjösatt | 1973 |
| Tagen i bruk | 1973 |
| Öde | I tjänst |
| Allmänna egenskaper | |
| Längd | 48,7 meter |
| Bredd | 13,0 meter |
| Deplacement | 1 540 ton |
| Djupgående | 5,40 meter |
| Maxfart | 14 knop |
| Aktionstid | 4–9 veckor |
| Besättning | 12 |
| Plåttjocklek | |
| För | 19 mm |
| Midskepps | 17 mm |
| Akter | 16 mm |
| Tekniska data | |
| Framdrift | Diesel-elektriskt |
| Huvudmaskin | 4 8-cyl dieslar Wärtsilä 824TS 4 750 hkr |
| Propellermotor | 2 st likströmsmotorer GTCUL 135/655 B3 på 1 725 kW vardera |
| Hjälpmaskin | 1 x Volvo Penta D7 139 kW 2 x Volvo Penta D9 vardera 239 kW |
| Bunkerkapacitet | 320 m3 |
_vapen.svg?lang=sv)
Ale är en isbrytare som ägs av Sjöfartsverket. Ale är specialbyggd för att kunna gå igenom Trollhätte kanal till Vänern. Den beställdes i februari 1972, och levererades till Sjöfartsverket den 19 december 1973.[3] Under åren 1995–1998 låg Ale vid Estonias haveriplats. Isbrytaren är byggd av finska Wärtsilä i Vasa där skrov och del av överbyggnad gjordes för att sedan färdigställas i Helsingfors.
Driften är diesel-elektrisk med två likströmsmotorer i aktern för framdrift. Ale saknar förpropellrar, men har däremot ett luftbubblingssystem som blåser ut luft genom tio munstycken på varje sida av skrovet, tre meter under vattenlinjen, vilket minskar friktionen mellan skrovet och isen.
Luftbubblingssystemet drevs från början av två Scania dieselmotorer på 250 hästkrafter var, men de är numera ersatta av Volvo pentamotorer vilket även hjälpmaskinerna är. Till skillnad från övriga statsisbrytare har hon inte heller något krängningssystem.[4]
Ale har en förmåga att bryta 0,6 meter tjock is i en fart på tre knop.
Nya statsisbrytare
[redigera | redigera wikitext]År 2015 inledde Sjöfartsverket planeringsarbetet för ersättare för de fem statsisbrytarna Oden, Frej, Ymer, Atle och Ale. Målsättningen var då att det första nya fartyget skulle tas i drift runt år 2020. Kostnaden beräknades 2015 till ca 1-1,5 miljarder kronor per fartyg.[5] I mars 2020 tecknade Sjöfartsverket ett avtal med finska Trafikledningsverket om ett gemensamt designunderlag för nya isbrytare i Östersjön.[6]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Våra isbrytare”. Sjöfartsverket. https://www.sjofartsverket.se/sv/tjanster/isbrytning/vara-isbrytare/?. Läst 28 december 2022.
- ^ Staffan Fischerström (1997). Isbrytare : med statens isbrytare under 80 år. Falkenberg: Marinlitteratur. sid. 282-283. ISBN 91-9-707009-2
- ^ Micke Asklander. ”MS Ale”. Fakta om fartyg. https://www.faktaomfartyg.se/ale_1973.htm. Läst 11 augusti 2019.
- ^ Staffan Fischerström (1997). Isbrytare : med statens isbrytare under 80 år. Falkenberg: Marinlitteratur. sid. 148-152. ISBN 91-9-707009-2
- ^ Sveriges radio 5 januari 2015: Den svenska isbrytarflottan ska bytas ut, läst 5 januari 2015
- ^ ”Sverige designar nya isbrytare – tillsammans med Finland”. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7441012. Läst 18 april 2020.
| ||||||||