Hoppa till innehållet

Fästingburna sjukdomar

Från Wikipedia
Fästingburna sjukdomar
Tick_male_size_comparison_%28aka%29.jpg
Fästingar är en vanlig vektor för en mängd sjukdomar. Fästingar är vanligtvis 2–6 mm långa (tändsticka för storleksjämförelse).
Klassifikation och externa resurser
eMedicineemerg/584 
MeSHsvensk engelsk

Fästingburna sjukdomar är sjukdomar som sprids med parasiten fästing som vektor (smittbärare). Sjukdomarna kan orsakas av spridda mikroorganismer (bakterier, virus och protozoa) samt toxiner. I Sverige är de tre vanligaste fästingburna infektionerna TBE, borrelia och fästingfeber.[1] Fästingbett kan även leda till allergiska reaktioner.

Lista över viktiga fästingburna sjukdomar

[redigera | redigera wikitext]

Biologiskt agens: Bakterie, virus, protozo och toxin. Förkortningar nedan för Biologiskt agens: B. = Babesia, F. = Fransiella och t. = tularensis. Förkortningar nedan för Fästingart(er): D. = Dermacentor och I. = Ioxedes,

Sjukdom Biologiskt agens Fästingart(er)
Kattklössjuka (Cat scratch fever) bakterie: Bartonella henselae fästingar: kattloppan Ctenocephalides felis, även fästingar och spindlar
Borrelia bakterie: Borrelia burgdorferi fästingart: Ixodes ricinus (i Europa)
Rocky Mountain spotted fever bl. a. bakterie: Rickettsia rickettsii fästingarter: Dermacentor andersoni, D. variabilis
Ehrlichios / Fästingfeber (tidigare känd som Human granulocytär ehrlichios (HGE)) bakterie: Anaplasma phagocytophilum fästingarter: Amblyomma americanum, I. scapularis
Ornithos bakterier: Borrelia-arter fästingsläkte: Ornithodoros-arter
Tularemi / Harpest bakterie: Fransiella tularensis subsp. holarctica (typ B) (och F. t. subsp. Tularensis (typ A) bara i Nordamerika) fästingarter: Dermacentor andersoni, D. variabilis
TBE (Tick-borne encephalitis) virus: TBEV (ett flavivirus) fästingarter: Ixodes scapularis, I. ricinus (Europa), I. persulcatus (Ryssland + Asien)
Colorado tick fever virus: Coltivirus fästingart: Dermacentor andersoni
Krim-Kongo hemorragisk feber virus: CCHF-virus fästingarter: Rhipicephalus bursa, Hyalomma marginatum
Babesios protozoer: Babesia microti, B. equi fästingarter: Ixodes scapularis, I. pacificus
Cytauxzoonos protozo: Cytauxzoon felis (drabbar enbart katter) fästingart: Dermacentor variabilis (amerikansk hundfästing)
Fästingförlamning toxin (gift): Nervgift, okänt 40-80 kDa som produceras i fästingens spottkörtlar fästingarter: Dermacentor andersoni, D. variabilis West

Allergiska reaktioner

[redigera | redigera wikitext]

Innan fästingen tar upp sin blodmat injicerar de genom sin snabel en körtelutsöndring ("saliv") i sitt byte. För immunsystemet hos näringsoffret är saliven störande skräp, trots det anti-inflammatoriska medel som finns däri. Reaktioner på antikoagulerande utsöndring från fästingar kan också i sällsynta fall leda till förlamning och död hos människor, särskilt vid fästingbett på huvudet och nära ryggen (Fästingförlamning).

Betydligt vanligare kan ett nyligen säkerställt samband mellan alfa-galaktos från tidigare bytesvärdar och fästingbett vara med urtikaria som följd. Antalet människor som diagnosticerats med köttallergi ökade snabbt under början av 2000-talet. Detta föranledde en publikation 2007 där prof Sheryl van Nunen påvisade sambandet mellan fästingbett och köttallergi och hur fästingbett kan programmera om vårt immunförsvar så att vi får köttallergi. Prof Sheryl van Nunen är nu en av förgrundsgestalterna inom TIARA (Tick induced allergies research & awareness)[2]. Ett svenskt forskarteam har därefter för första gången visat att även fästingen I. ricinus innehåller epitopen alfa-Gal, som har hittats i fästingens matspjälkningsområde.[3]

  1. ^ Ivarsson-Norrby Infektionsmedicin Säve Förlag 2007 ISBN 91-972689-8-4
  2. ^ http://www.tiara.org.au
  3. ^ Marianne van Hage; Koppling mellan fästingbett och köttallergi Arkiverad 30 september 2013 hämtat från the Wayback Machine., Karolinska institutet (2013-09-26).