Hoppa till innehållet

Oscar Björnstjerna

Från Wikipedia
Oscar Björnstjerna
Oscar Björnstjerna, 1881.
FöddOscar Magnus Fredrik Björnstjerna
6 mars 1819[1][2]
Stockholms stad[1][2], Sverige
Död2 september 1905[1][2] (86 år)
Hedvig Eleonora församling[2]
BegravdNorra begravningsplatsen[3][4][5]
kartor
Medborgare iSverige
SysselsättningPolitiker[2], diplomat[1], militär[1][2]
Befattning
Ledamot av Sveriges ståndsriksdag (1844–1866)[2]
Envoyé (1865–1873)
Sveriges utrikesstatsminister
Regeringen Adlercreutz och Regeringen Carleson (1872–1876)[2]
Förstakammarledamot, Stockholms kommuns valkrets (1874–1901)[2]
Sveriges utrikesminister
Regeringen De Geer d.ä. III (1876–1880)[2]
Politiskt parti
Första kammarens minoritetsparti[2]
FöräldrarMagnus Björnstjerna[2]
SläktingarCarl Björnstjerna (syskon)[1]
Roger Björnstjerna (syskon)
Utmärkelser
Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden (1871)
Kungliga Serafimerorden (1874)
Meschidie-orden
Ryska vita örnens orden
Sankt Annas orden, första klass
Sankt Stanislausorden, andra klassen med kejsarkrona
Storkors av Hederslegionen
Storkorset av Rumänska Stjärnans orden
Storkorset av Leopoldsorden
Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden
Storkors av Sankt Olavs orden
Storkors av Obefläckade avlelsens orden
Storkorset av Röda örns orden
Storkors av Dannebrogorden
Kommendör av Ekkronans orden
Redigera Wikidata
Karikatyr av Oscar Björnstjerna, tecknad av Fritz von Dardel.

Oscar Magnus Fredrik Björnstjerna (i riksdagen kallad Björnstjerna i Stockholm), född 6 mars 1819 i Stockholm, död där 2 september 1905, var en svensk diplomat och politiker.[6] Han var utrikesstatsminister 1872–1880 samt ledamot av första kammaren för Stockholms stads valkrets 9 april 1874–1901.[6]

Oscar Björnstjerna var son till greve Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna och friherrinnan Elisabeth född i friherrliga ätten von Stedingk. Fadern upphöjdes från adelsman till greve enligt 1809 års regeringsform, och eftersom Oscar inte var faderns äldste son fick han inte använda titeln greve.[7]

Oscar Björnstjerna gjorde karriär inom militäryrket och utrikesförvaltningen där han utnämndes till generalmajor 1865. Bland hans framgångar i den osmanska huvudstaden kan man räkna handelstraktatet mellan Turkiet och den Svensk-norska unionen, samt initiativet till byggandet av ett nytt svenskt legationshus. År 1864 utnämndes han till minister i Köpenhamn efter Henning Hamilton. Han höll där en stram och bestämt avvisande hållning mot alla danska krav på hjälp från Sverige under kriget mellan Danmark och Preussen. Bland hans bedrifter i den danska huvudstaden kan man räkna handels- och sjöfartsdeklarationen med Danmark.[källa behövs] Åren 1865 till 1873 var han minister i Sankt Petersburg.[6] År 1871 fick han under ministerkrisen erbjudandet från Karl XV om posten som utrikesstatsminister vilket han avböjde.[källa behövs] Han kallades av kung Oscar II 1872 att efterträda Baltzar von Platen som utrikesstatsminister.

Som utrikesexcellens höll han en välvillig inställning till Ryssland och det Tyska riket för att säkerställa att de två länderna hade en positiv inställning till Sverige och Norge. Under Balkankrisen mellan 1877 och 1878 höll de förenade rikenas konung kung Oscar en utrikespolitisk linje som innebar nära neutralitetsanslutning till det Tyska riket. Under våren 1877 försökte kungen försöka få Björnstjerna att arbeta för att få en unioniell neutralitetsförklaring med Tyskland men Björnstjerna motsatte sig dock dessa planer eftersom han ansåg att det skulle förarga Storbritannien, beröva Sverige ekonomiska fördelar och väcka missnöje i de förenade rikena samt Danmark.[källa behövs] Bland hans politiska efterlämningar på Utrikesdepartementet kan man räkna traktatet om Saint Barthelemys avträdande till Frankrike 1877, avtal om ordnandet av post, telegraf och sjöfartsförhållanden, ömsesidigt utlämnande av förbrytare, litterär egendom med mera. Han fick även handlägga känsliga ärenden som Helga de la Brache-affären 1877 samt tvisten mellan de yngre bröderna Demirgian och Karl XV danska arvingar 1878. Inom unionspolitiken drev han stram linje mot norrmännen. Han motsatte sig dock inte avskaffandet av riksståthållareämbetet 1873. Inom riksdagen ernjöt han ett starkt stöd och hävdade kungamaktens prerogativ inom försvars- och grundskatterna mot andra kammarens lantmannaparti.[källa behövs]

Som riksdagsman

[redigera | redigera wikitext]

Efter sin tid på UD ägnade han större delen av sin tid åt sitt förstakammarmandat i riksdagen som hade uppehållit sedan 1874 där han arbetade för försvarsreformer samt en svensk unionspolitik mot norrmännen. Han verkade även som särskild utrikespolitisk rådgivare, bland annat åt statsminister Erik Gustaf Boström.[källa behövs] 1876 infördes i Sverige statsministerposten, varpå utrikesstatsministerposten ändrades och Oscar Björnstjerna blev Sveriges första utrikesminister. Dock behöll han för sin tjänstetid statsministersnamn. Han lämnade ministären den 19 april 1880.[6] Oscar Björnstjerna blev ledamot av första klassen av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1851.[8]

Han förblev ogift.

Befordringshistorik

[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Svenska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Utländska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f] Oscar Magnus F Björnstjerna, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 18341, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, 1985, Svenskt porträttarkiv: sj9PGLAlnmUAAAAAABfErw, läst: 15 februari 2022.[källa från Wikidata]
  3. ^ Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 2 juni 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Björnstjerna, MAGNUS, Svenskagravar.se, läs online, läst: 10 april 2023.[källa från Wikidata]
  5. ^ Sten nr 704 – Oscar Björnstjerna, Norra begravningsplatsen.se, läs online, läst: 4 juni 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b c d e] Norberg, Anders och Tjerneld, Andreas 1988
  7. ^ §37 i 1809 års regeringsform: Konungen äger att upphöja till adeligt stånd och värde män, som genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom och nitiska tjenster gjort sig af konungen och riket synnerligen förtjente. Konungen må med grefligt och friherrligt stånd benåda män, som genom stora och utmärkta förtjenster dertill värdiga anses. Ej må adelskap eller greflig eller friherrlig värdighet, som hädanefter förlänas, tillfalla flere än den, hvilken adlad eller upphöjd blifvit, samt efter honom hans äldste manlige bröstarfving i rätt nedstigande led efter led, samt efter denna grens utgång stamfaderns närmaste manliga afkomling, och så vidare.
  8. ^ Sveriges statskalender för skottåret 1896, [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Maj:ts nådigste förordnande af Dess Vetenskaps-Akademi, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1896, avsnitt 850
  9. ^ Kungl. Serafimer-Orden. i Sveriges statskalender 1905
  10. ^ [a b c] ”Björnstjerna nr 140 - Adelsvapen-Wiki”. www.adelsvapen.com. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Bj%C3%B6rnstjerna_nr_140. Läst 11 januari 2018. 
  11. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Arméen. Generalitetet. i Sveriges statskalender 1905

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Tvåkammarriksdagen 1867–1970 (Anders Norberg och Andreas Tjerneld, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1988), band 2, s. 263
  • Anrep Gabriel, red (1858). Svenska adelns ättar-taflor. Afd. 1, Abrahamsson-Granfelt. Stockholm: Norstedt. Libris 482521 
  • Svensk Uppslagsbok

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Baltzar von Platen
Sveriges utrikesstatsminister
1872–18801
Efterträdare:
Carl Fredrik Hochschild
Sveriges utrikesminister

1. När statsministerämbetet inrättades 1876 skulle Björnstjerna egentligen få titeln utrikesminister (formellt minister för utrikes ärendena), men enligt en övergångsbestämmelse fick han behålla titeln utrikesstatsminister till utgången av sin ämbetsperiod.