Silverbibeln
| Silverbibeln Codex Argenteus handskrift, bibelöversättning | |
 | |
| Originalspråk | gotiska |
|---|---|
| Utgivningsår | 500-talet |
Silverbibeln (lat. Codex argenteus, egentligen "silverboken") är en unik handskriven evangeliebok på det numera utdöda språket gotiska från början av 500-talet. Silverbibeln är den absolut främsta källan till gotiskan.[1] Silverbibeln kan därför räknas som kulturhistoriskt ovärderlig för språk- och kulturforskning.
Beskrivning
[redigera | redigera wikitext]Bladen är tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalitet som växtfärgats. Bokstäverna är i silver och guld. Skinnet som använts är antagligen från killingar. Den dominerande silverfärgade texten har gett upphov till titeln Silverbibeln (silverboken). Silverbibelns nuvarande silverpärmar är från 1660-talet och det är inte känt hur de ursprungliga pärmarna såg ut – man kan bara anta att de var dekorerade och dyrbara likt andra evangeliehandskrifters pärmar som är samtida med Silverbibeln.[2]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Silverbibeln är förmodligen skriven i Ravenna under ostrogoternas härskartid i början av 500-talet. Silverbibeln var känd på 1500-talet, då den fanns i ett benediktinkloster i Werden i Ruhrområdet. Någon gång under 1500-talet övergick Silverbibeln i kejsar Rudolf II:s ägo och den fanns i Prag när svenskarna stormade staden 1648 (Pragrovet).
Silverbibeln togs till Sverige som krigsbyte och införlivades i drottning Kristinas bibliotek. Efter hennes abdikation skänktes den till Isaac Vossius som tog den med sig tillbaka till Holland. Den återköptes senare av Magnus Gabriel De la Gardie som 14 juni 1669 skänkte den till Uppsala universitet. De la Gardie hade fått vetskap om att Silverbibeln var till salu från Erik Benzelius den äldre som då var på studieresa i Europa tillika informator åt De la Gardies söner vid tillfället. På beställning av De la Gardie utförde hovguldsmeden Hans Bengtsson Selling ett silverbokband till bibeln.
Någon, möjligen Olof Rudbeck den äldre, utförde förfalskningar i Silverbibeln. Genom att ändra i originaltexten framstod det plötsligt som att Jesus besökt templet i Uppsala. Syftet var att göra Uppsala till den västerländska civilisationens vagga.
Johan Ihre bevisade att översättningen av Silverbibeln från grekiska till gotiska ursprungligen gjordes av den gotiske biskopen Wulfila åren 341–383. Hans fragment avskrevs under 500-talet, troligen i Ravenna under ostrogoternas härskartid. Århundradet är bekräftat med C14-metoden. Generellt anses den ha tillverkats för Theoderik den stores räkning. Under de cirka 1000 år den varit okänd tros den bland annat ha tillhört Karl den store.
Ursprungligen hade Silverbibeln minst 336 blad men av dessa är endast 188 stycken kända. 187 av sidorna förvaras på Carolina Rediviva. Det 188:e bladet återfanns 1970 och förvaras i domkyrkan i tyska Speyer. Silverbibeln innehåller de fyra evangelierna och är därmed namnet till trots inte en bibel utan en evangeliebok.
Inför ett statsbesök i maj 1990 ryktades att Tjeckoslovakiens president Václav Havel skulle göra en formell framställan att återkräva Silverbibeln till Prag, och Utrikesdepartementet vidtog efterforskningar kring det rättsliga läget. Någon framställan från Havel kom dock aldrig.[3]
Ett dubbelblad av Silverbibeln samt silverpärmen från 1600-talet visades för allmänheten på Carolina Rediviva till 5 april 1995, då dessa trots placering i monter med lamellglas och larm stals och tillfälligt hamnade på villovägar. Dubbelbladet och silverpärmen finns fortfarande i utställningssalen på Carolina Rediviva i Uppsala men är nu bättre skyddade. Hela verket kan dessutom, liksom samtliga publicerade utgåvor av det, beskådas på den digitala plattformen Alvin.[4]
Silverbibeln fördes 2011 upp på Unescos lista över världsminnen som ett av sex svenska samlingar.
Exempel
[redigera | redigera wikitext]Början av Fader vår i Matteusevangeliet på gotiska och i ordagrann svensk översättning:
| atta unsar þu in himinam, | fader vår du i himmelen, |
| weihnai namo þein, | helgat varde namn ditt, |
| qimai þiudinassus þeins, | må komma rike ditt, |
| wairþai wilja þeins, | varde vilja din |
| swe in himina jah ana airþai | så i himmelen även på jorden, |
| hlaif unsarana þana sinteinan gif | bröd vårt det dagliga giv |
| uns himma daga | oss denna dag. |
Observera att þ (Þ, Thorn, Þorn) är ett tonlöst läspljud.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Wikander, Ola (2006). I döda språks sällskap. Wahlström och Widstrand. sid. 216. ISBN 978-91-46-21656-8
- ^ Munkhammar, Lars (2012). ”Codex argenteus”. Svenska unescorådets årsbok 2011: En introduktion till Memory of the World – Världsminnesprogrammet. Svenska Unescorådet. sid. 56–63. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-169387. Läst 24 maj 2023
- ^ Byte är byte och kommer aldrig mer igen, Svenska dagbladet, 20 juli 2002.
- ^ Bläddra i Codex argenteus, alvin-record:60279, Uppsala universitetsbibliotek.
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]Litteratur
[redigera | redigera wikitext]- Goternas bibel : Silverbibelns, Carolinus och Ambrosianernas västgotiska bibeltexter med förklaringar och kalender. Stockholm: Tidens förlag. 1962. Libris 854079 Texten tolkad till nusvenska av Åke Ohlmarks "i en stil som medvetet imiterar det kärnfulla gotiska fornspråket."
- Lars Munkhammar, Silverbibeln : Theoderiks bok, 1998, ISBN 91-7203-830-6
